Det va innan vi skulle på jullov inför den 4:e och sista terminen på fritidsledarutbildningen, som en klasskompis höll i en lektion, om att skriva poesi. Jag hade mått allt sämre och sämre under terminen som varit. Den här dagen tänkte jag gå hem för jag va så lessen men jag fick höra att lektionen skulle bli chill så jag stannade kvar. Att skriva dikter och poesi hade jag aldrig gjort förut. Men den här dikten och allt innehåll bara föll ner från ovan, det satte verkligen ord på hur jag mådde. Den här dikten passar in på mig en idag genom funktions nedsättningarna och jag tycker även att den passar in på psykisk ohälsa. Dikten ligger mig varmt om hjärtat och betyder mycket för mig. Jag ska nu genom dikten förklara närmare hur det var då och hur det är nu.
Mitt minne. Det vandrar ifrån mig.
Då: Jag minns att jag körde i en rondell och körde runt där 2-3 varv och hittade lixom inte ut.
Nu: Är det mycket på en gång, att jag är stressad, upplever kaos, svårt att planera och strukturera upp saker, då glömmer jag väldigt lätt, då försvinner minnet.
Jag hör någon tjata på mig. På mig flera gånger. Jag hör inte första gången. Jag är någon annanstans. Någon annanstans i minnet och tankar.
Då: Jag blev ofta rastlös och på rasterna mellan lektionerna viste jag inte vad jag skulle göra och ta vägen. Att kicka en fotboll som ofta gjordes inomhus va väl inte alltid så smart. Lärarna sa att jag skulle gå ut istället och hålla på med bollen. Men det ville jag inte för alla mina klasskompisar va där inne och jag ville va där dom va men endå göra nått och inte bara stå och prata under rasterna. Jag hörde inte dom första tillsägelserna jag fick, jag va så inne i att kicka med bollen.
Nu: Ofta sonar jag ut, blir trött, tappar fokus och konsentrationen. Jag hör då inte vad personen jag pratar med säger. Jag försvinner en stund helt i andra tankar och jag ser bara personens läppar röra sig utan att höra. Såhär blir det ofta när det är folk runtomkring. Men om jag därimot pratar ensamt med en person går det något lättare att hålla fokus.
Jag känner mig rastlös i min kropp. Rastlös av trötthet, oro, ångest och stress.
Då och nu: När jag blir rastlös och trött, leder till ökad stress, oro och ångest. Rastlösheten gör mig trött på grund av att jag är i konstant rörelse med nånting och även tvärtom. När jag är trött blir jag rastlös och jag måste plocka med nått för att hålla hjärnan igång och vaken.
Jag får ryck. Ryck att det är såhär. När tar det slut? När vandrar mitt minne tillbaka?
Då och nu: Det kommer alltid va såhär. Det finns inget botemedel för funktionsnedsättningarna, utan istället behöver jag acceptera och även hitta verktyg vad som passar för mig. Det är lättare sagt en gjort.
Lämna en kommentar