Uppläst av mig

”Kan man inte uttrycka det man menar, tvingas man mena det man kan uttrycka” – Steffo Törnquist

Det här citatet kan jag relatera till väldigt mycket gällande dyslexi och adhd. Det är sjukt frustrerande många gånger när jag upplever att jag inte får fram det jag tänker eller det jag igentligen menar, på något annat sätt och faktiskt tvingas mena det jag då säger eller förklarar. 

När det gäller dyslexin så upplever jag att det hackar i huvet från det jag tänker till att forma och få ut orden jag vill säga. Det är som att länken mellan tanken och munnen bryts på något sätt. Orden kan va svåra att forma, bokstäverna blandas och uttalet kan va svårt och även veta hur det ska uttalas. Även ljuden i vissa ord upplever jag svåra att forma. Detta kan ofta störa mig när jag ska förklara något och då upplever jag även svårigheter i att fokusera. När jag upplever att det helt plötsligt hackar så säger jag ofta istället:
“äsh, det va inget” eller säger halva ordet och sen fortsätter förklara. Jag upplever då att det i mitt huve låter väldigt fram och tillbaka i det jag säger och förklarar och det känns som att alla ord blir i en enda röra. Den så kallade röda tråden blir som en traslig hörlurssladd som är svår att få upp vilket leder till irretation och frustration.

När det gäller adhd:n så upplever jag mig ofta att jag pratar väldigt fort när det är nått jag både posetivt och negativt går igång på. Att jag säger eller förklara nått jag är irreterad och frustrerad över eller nått jag är glad och exalterad över. Det är som att det går så fort och det finns så mycket att säga så att munnen inte hinner med det jag tänker. Helt plötsligt kommer jag av mig själv och glömmer helt bort vad jag skulle säga. Allt bara försvinner och då blir det att jag får tvingas mena det jag kommer ihåg att säga. Det kan liknas med att man springer i en nerförsbacke. Det är svårt att stanna, det går så fort så att benen nästan inte hänger med och risken finns att man snubblar.