När jag va yngre och upp i tonåren fick jag ofta uppleva och höra:

– “vad trög du är”
– “men va, fattar du inte det?”
– “bilckar, viskningar och en jobbig tystnad när man sa nått”
Dom här orden och kroppsspråken finns ofta i mitt huve och spesielt när jag gör misslyckanden, när jag tänker och gör nått som inte är innanför mallen/ramen, när jag inte förstår och när nått är svårt.

Att acceptera mig själv precis så som jag är, det är ofta en återkomande tanke jag har som är svår att endra på. Jag känner mig inte som alla andra och jag är inte som alla andra, så varför ska jag ens sätta kraven på mig själv för att passa in i mallen/ramen?

1. Funderar på om jag ska va utanför ramen eller innanför, är jag innanför får jag kämpa dessto mer.

2. Nä, har inte tid att tänka på det nu.

3. Bättre å va utanför ramen, då kan jag oxå röra mig mer fritt. Alla får endå inte plast innanför.

Med tanke på att dom negativa orden och kroppsspråken känns som sanningar fast det igentligen inte är det. Så är det nog dags att börja praktisera uttrycket “fake it until you make it – låsas tills du lyckas”. Att sätta upp lite post-it lappar på olika ställen i lägenheten med posetiva ord, så jag matas med det och försöker endra bilden på mig själv. Jag tycker redan det är jobbigt att ens börja tänka tanken att sätta upp post-it lappar med dom posetivare orden för det känns inte som jag. Det kommer nog ta tid att endra bilden men jag ska lyckas. Det är jobbigt och det tar imot, men det får börja här: Jag är bra som jag är. Det finns bara en av mig och det är jag. Jag är värdefull och unik presis så som jag är.

Du som läser detta, glöm inte bort att: DU ÄR VÄRDEFULL och UNIK!