I skrivande stund är det svårt att fokusera och sortera tankarna. 3 månader av oro inför vecka 7 och det är bara denna veckan ut sen är veckan här. Har länge velat åka skidor i alperna och spesielt i Italien och nu blir det verklighet. Om jag fortfarande är orolig och närvös? Jotack. Nu på lördag åker jag till Italien med ett gäng personer som jag inte känner, nån enstaka vet jag om och pratat med lite gran. Där ska vi åka skidor i Madonna Di Campigio. Denna veckan blir en utmaning och då tänker jag framförallt på 23 timmar sittandes i buss dit och hem, det skrämer mig. Jag tänker också på det sosiala, jag gillar va sosial, det är inte det som är oroande utan det är att jag känner mig annorlunda i jämförelse med jämnåriga och mina tankar sätt igång nått så otroligt. Men jag ska försöka tänka att: jag är bra presis så som jag är. Jag tänker en hel del på småpratet och prat med flera stycken, i grupp, det är svårt att hantera och sortera all denna information som sägs fram och tillbaka, som kommer in i huvet men försvinner lika snabbt. Jag själv försvinner också väldigt lätt i andra tankar och blir rastlös. Vem/Vilka jag ska åka skidor med i backen är också tankar som snurrar runt i huvet. Men skidåkandet i säg, det längtar jag till och tycker om väldigt mycket, fart och fläkt ska det va.

Att packa inför en resa är på riktigt ångest laddande, massa beslutsångest. Såhär är det varje gång jag ska packa:
Vilka klädesplagg ska med? Hur mycket får plats i väskan? Kommer det jag vill ha med få plats? Om det inte får plats, vilka kläder ska jag ta bort? Denna tröjan är en favorit och den vill jag ha med. Jag vill också förbreda vad jag ska ha för kläder på jobbet när jag kommer hem efter veckan. Jag vill ha denna tröjan då.
Hinner jag tvätta den när jag kommer hem? Ska jag låta den va hemma? Ska jag ta med den? Hmm, nu är jag trött och gråten trycker i halsen och vattnas i ögonen, av alla tankar och beslut jag måste göra. Jag lägger mig i sängen, surfar på datorn samtidigt som jag fipplar med mobilen och spelar lite spel på den. Va gött, nu slipper jag tänka på vad jag ska packa…Oj är klockan såhär mycket, nu måste jag sätta igång och beslutsångesten laddas ennu mer.
Nu kanske några tänker eller så tänker jag tanken åt er: Om detta är så jobbigt för henne, varför gör hon inget åt det när hon förklarar och vet exakt hur det är och blir varje gång?
Mitt svar är: Om jag själv viste hur jag ska hantera alla förbredelser utan att känna koas. Hur jag ska hantera, sortera och reglera alla tankar och känslor – då hade jag gjort det. Jag försöker göra listor och det är ett litet steg.

Tips på va man kan göra i en buss tar jag mer en gärna imot, med öppna armar.

Nästa blogginlägg blir väl antingen sittandes i en bussen eller på hotellrummet i Italien. Det återstår att se.