Onsdag:
I onsdags körde våra fantastiska busschaförer oss till Pejo. Först tog man en linbana upp till 2000 meters höjd. Där uppe fanns en resturang där vi åt mat och även en stor gondol lift, Pejo 3000, som tog oss enda upp till toppen. Uppe på toppen är man 3000 meter över havet. Snacka om vilken fantastisk utsikt det va där uppe och galet härlig skidåkning. Från toppen och ner till där vi blev avsläppta med bussarna blev det ca. 7 km skidåkning. Strax innan det va dags för mat va vi på toppen och skulle ta oss ner till resturangen. Uppe på toppen, innan jag tog fart och åkte neråt började jag känna nått jobbigt i kroppen. Pang, så slog tröttheten in, den kommer så plötsligt. Jag tar in så mycket intryck, va det en må vara, som jag har väldigt svårt att filtrera bort. Under förmiddagen gick jag igång nått så sjukt, blir helt hyperaktiv och exalterad av det fina vädret, utsikten, umgänget och skidåkningen. Efter att vi ätit fick jag ont i huvet och jag somnade en stund. Att det blev såhär berodde nog på många olika saker: Solen låg på, är dålig på att dricka vatten, va uppe på hög höjd, tar in mycket intryck och går upp i varv.

 

 

 

 

Torsdag:
Sista dagen som är en hel skiddag. Jag försökte njuta så mycket jag kunde samtidigt låg det en oro och lurade. Den har inte legat där under veckan men kom fram tydligt när jag kom till hotellet efter dagens skidåkning. Jag tänkte på morgondagen. Det kändes som en kaosdag när jag tänkte på den då det kändes rörigt i huvet med olika saker angående utpackning av rummen på fredagsmorgonen, skidåkning, duchning (4 duchar på sjukt många personer). Detta skulle göras innan kl. 17 då det va kvällsmat och sen hemfärd. Så känslan i mitt huve va koas. Jag va också orolig för hemresan av olika anledningar, dels att adhd-medisinen är narkotikaklassad. Så jag va orolig för tullarna, att dom skulle kolla i handbagagen, men här lungnade busschaförerna mig och sa att dom hjälper mig om det skulle uppstå nått problem, dom sa även att det är väldigt sällan nån från tullen går in i bussarna och kollar handbagagen. Sen va jag orolig för självaste bussresan, då resan dit värkligen va plågsam på riktigt. Det planerades för fullt inför morgondagen i mitt huve. 

Fredag:
Sista dagen och jag hade bestämmt mig för att endast åka skidor 3 åk, men det blev 4 åk för jag kände att jag inte kunde sluta åka på ojämn siffra. Att sånt ska spela in är ju helt otroligt, men så va det iallafal. Efter 4 åk va klockan bara 10. Jag åkte ner till hotellet för att ducha och jag slapp kaoset och stressen med att hinna ducha på grund av att många andra också stog i kö och skulle göra det. Därefter tog jag gondolen upp till första stoppet i backen för att äta mat, jag åt ståendes och sen stog jag upp och solade lite. Att sitta ner, fanns det inget som hette denna dagen. När klockan närmade sig 17 kännde jag att stressen började komma och tårarna började rinna. Rummen hade vi inte tillgång till och alla 90 personer va utspridda på en liten yta, antingen utanför resturangen eller ute utanför hotellet i väntan på att vi skulle få gå in i resturangen och äta. Detta blev påtagligt jobbigt och jag viste inte vart jag skulle ta vägen. 

 

 

 

2 timmar hade bussen rullat i riktning mot Sverige. Rastlösheten blev plågsam. Fick ett impulsivt ryck, knäppte av mig bältet och vände mig hastigt om och sa att det är som ett fängelse här inne och ställde mig upp från sätet. När jag hastigt vände mig hoppade dom som satt runt mig till och sa att jag skulle ta det lungnt. Därefter gick jag ner på alla 4 på golvet i mittgången och körde armhävningar och situps.

Lördag:
Natten till lördagen hade jag bara sovit 40 minuter. Under dagen, strax innan vi stannade och skulle äta så kom paniken i bussen igen. Vi kom hem runt 18 tiden igår (lördag). När jag kom hem innanför dörren i lägenheten så la jag mig raklång i sängen. Jag ville bara börja gråta, så trött va jag. Inne i hela huvet lät det som myrornas krig på nått sätt, det lät som nått svagt och ljust brus. 

Söndag:
Idag har jag, utan att överdriva, legat i sängen. Jag har kännt mig så yr av trötthet. Så fort jag ställt mig upp har jag kännt mig svimfärdig och ja, jag har ätit och inte slarvat med det. 

Veckan i allmänhet:
Jag har väldigt länge, flera år, velat åka skidor i just Italien. Det har varit fint väder hela veckan och det kan man ju inte räkna med när man åker iväg såhär. Men jag hade faktiskt räknat med att det skulle bli fint väder, långt innan vi åkte till Italien. Denna veckan är svårslagen. Härligt umgänge (många personer jag inte träffat innan), fint väder, långa backar som, trots att man gillar fart och fläkt och det går undan så tar dom inte slut lika fort som här i Sverige och fantastisk utsikt. Om ni skulle åka till Italien och åka skidor, hur vet och ser ni då om jag skulle där samtidigt som er? Jo, Italiens gondol liftar gungar. Jag blir helt hyperaktiv och exalterad av att åka skidor i dom här backarna samtidigt som man har bergen runt sig vart man en vänder på sig och tittar. 

 

 

Tankeställning:
Här kommer en liten tanke till er för att förhoppningsvis öka förståelsen ennu mer till personer som har adhd och/eller asperger/autism. Under veckan har jag tänkt mycket på det Kenth Hedevåg har sakt och förklarat för mig: “Tänk på att roliga också kan ta energi.” Så är det värkligen, jag har värkligen upplevt detta när jag varit iväg denna veckan och jag hoppas lite på med detta inlägg att det kommer fram, för att öka förståelsen lite mer. Jag menar värkligen inte med att jag ångrar resan, för det är helt tvärtom. Jag är tacksam att jag åkte och jag är väldigt tacksam för stöd, pepp och uppmuntran jag fått från några inför, under och efter resan. Jag har fått mer förståelse till mig själv, att jag måste våga göra det som är bra för mig, våga stå på mig om det är nått jag behöver för att må bra och våga ta hjälp av andra som kan förmedla vidare om jag själv inte vågar. Jag är ärlig nu med att säga att jag har föreställningar om att det tänks i mångas huven att är man på semester så är man utvilad när man kommer tillbaka till vardagen. För vissa kanske det är så men för mig är det värkligen: “Roliga saker kan också ta energi”

Kom bland annat hem med en bläckpenna! 😉