Psykisk ohälsa och psykiska besvär kan värkligen visa sig på så många olika sätt. Från gång till gång och från person till person. För 2 månader sen en tisdag i april kännde jag domningar i ansiktet och huvet hela förmiddagen. Jag blev väldigt orolig och gick hela dagen och tänkte på varför jag kännde så.

Dagen efter när jag på morgonen va påväg till jobbet kännde jag domningarna igen på samma ställen. Frisk i övrigt. Oron gick igång igen och jag undrade va det va. Jag kom fram till jobbet och det gick inte hålla tillbaka tårarna så jag fick gå hem igen. Påvägen hem ringde jag gråtandes till 1177 och förklarade pingisbolls känslan i halsen jag haft under en längre tid och nu domningarna. Jag blev rekomenderad att ringa min vårdcentral vilket jag gjorde. Där fick jag tid dirket på förmiddagen kl.10:30. Vid kl.10:50 kom en sjuksjöterska ut i väntrummet och ropade upp mitt namn och ursäktade att jag fick vänta lite längre. Det va långa, rastlösa och oroande 20 minuter jag fick vänta. På vårdcentralen gjordes en liten undersökning och dom valde att skicka en remiss till akuten där dom kunnde göra lite mer tester. Jag lånade mina föräldras bil och åkte upp till aktuen och kom dit kl.12. 

På akuten fick jag ennu en gång sitta i ett väntrum och vänta ett tag. Blir så rastlös av att vänta. Jag spelade lite mobilspel och lyssnade på musik för att stänga ute andra störande ljud. När det va min tur fick jag göra ett ekg-test och ta blodprov. När det va gjort fick jag vänta i ett litet bås typ med ett drapperi. Det va nästan som ett provrum i en klädbutik fast här inne va det en sjukhus säng och en stol. I detta båset fick jag vänta för att få svaren från testerna och även prata med en läkare. Tårarna hade fortfarande inte slutat. Efter en timmes väntan kom äntligen en läkare som gjorde en liknande undersökning som på vårdcentralen. Kollade mina reflexer, petade med nån tandpets liknande grej i ansiktet för att jag skulle känna om jag kännde nån sjillnad på vänster och höger sida av ansiktet. Läkaren gick iväg och kom sen tillbaka och sa att både ekg-testet och blodprovet såg bra ut. Trots detta ville läkaren endå skicka en remiss till röntgen för att röntga huvet och för att vara på den säkra sidan med tanke på att jag kännde domningar i ansiket och huvet. Gråtandes sa jag att jag va tveksam till detta för jag kännde mig så larvig att jag va på akuten för det här och att det säkert bara handlar om oro och stress men jag va så sjukt orolig för domningarna. Läkaren sa att jag skulle sluta tänka så och då gick jag med på tillslut att läkaren skulle skicka remiss till röntgen. Innan läkaren gick så vet jag inte hur många gånger jag frågade när läkaren trodde att jag skulle få tid på röntgen och hur länge jag skulle få vänta. Läkaren sa att dom kunnde ringa bort till röntgen och kolla när dom tror att jag kan komma. Läkaren skulle komma tillbaka efter 30-45 minuter och säga vad dom sa. 

När det hade gått 45 minuter hade det inte kommit någon läkare och brättat och jag blev ennu mer orolig och stressad. Hur länge ska jag vänta här? tänkte jag. Enda sen morgonen när jag kom till jobbet så hade tårarna runnit och det va ju inte så att dom slutade rinna när jag fick vänta så länge som ungefär 2-3 timmar på att få komma till röntgen. 2-3 timmars väntan är väldigt länge i min värld. Jag tyckte det va så jobbigt och vänta där. Det är nått spesielt med sjukhus och akutmottagningar. Det är så sjukt obehagligt. Jag kännde så mycket stress och oro i kroppen. Under dom här 2-3 timmarna gick jag ut och in från båset flera gånger, lysnade på musik, spelade spel på mobilen, va lessen och hjärnan gick på högvarv. Stressen och pulsen ökade ennu mer när jag hörde hur det larmades hit och dit från olika pasient rum, när jag hörde hur det hostades hemskt och skrek i vissa rum med stängda dörrar och när jag såg vissa av sjukhuspersonalen komma ut med gasmasker från olika rum. Av detta fick jag panikkänslor. Så sjukt mycket intryck på en och samma gång vilket är sjukt svårt att sortera bort. 

Efter lång väntan fick jag äntligen tid på röntgen och gick gråtandes med en av sjukhuspersonalen som hjälpte mig att hitta. När jag va klar fick jag instruktioner hur jag skulle gå tillbaka: Höger, vänster, höger, höger och sen står det akutmottagning på sjylten. Dit hittar jag tillbaka…trodde jag. När jag kom ut från röntgen hade jag redan glömmt bort om jag skulle gå höger eller vänster vid den första svängen. Sen kan det ju va bra om jag kan läsa rätt på sjyltarna. Går till akutmottningen och plingar på dörrklockan och det första jag säger med gråten i halsen när dörren öppnas är att jag skulle komma tillbaka hit för att få svaren från röntgen. Personalen som öppnade fattade ingenting och frågade vart jag skulle. Det visade sig att jag hade läst fel och gått till akutvårds avdelningen. Tänk att jag kan läsa så fel. Denna personen som öppnade dörren följde mig till akutmottagningen så jag kom rätt. 

Tillslut fick jag svaren. Alla tester, prover och värden som gjordes under denna långa och jobbiga dag visade att allt va bra. Så domningarna va/är följder av oro och stress. Jag tyckte det va väldigt sjönt att allt som undersökts va bra. Samtidigt som jag fick det svaret kom också känslor av att jag kännde mig så larvig när jag va på akuten för detta. Men när jag började känna detta under tisdagen så blev jag så sjukt orolig när jag inte viste va det va. Jag lämnade aktuen vid kl.18. När jag kom hem va jag helt slut och svag i kroppen. I vanliga fall har jag svårt att lägga mig och somna i tid och det blir ofta väldigt sent. Men när jag kom hem och när jag sen låg i sängen för att sova så tänkte jag. Ska dagens händelse behöva hända för att jag en kväll som denna släcker lampan i taket och nattmedisinen tagen. Detta vid kl.21:00, helt otroligt.

–

Ps. Glöm inte att boken ”Johanna – Tre diagnoser i skolan”, som jag skriver tillsammans med Kenth Hedevåg kommer ut i höst! Min starka brättelse och Kenths tankar om stöd och insatser.