Nån månad innan jul och nyår så började oros molnen i kroppen och huvet krypa sig på. För mig kommer ofta dom stora oros molnen inför en förändring, när jag inte vet vad som kommer hända, när jag är för rastlös eller när det snurrar många tankar i huvet på samma gång. Att jag är för rastlös och att det snurrar många tankar på samma gång händer ju dagligen. Så med det sakt finns det ofta en krypande oro i kroppen fast i olika grader från sitvation till sitvation.

Oros molnet som kom innan jul och nyår va hur just dom 2 tillfällena skulle firas. Med tanke på att vi inte kunnde fira som vi brukar göra med kusiner, mormor och morfar och farmor och farfar på grund av den här himla skit coronan. Jag tror nog att detta va jobbgit för väldigt många så jag är nog inte ensam om den känslan. I mitt huve blir sånna här förändring väldigt svåra och jobbiga, det tar väldigt mycket energi från mig och oros molnet växer och blir väldigt stort. Jul och nyår blev endå bra på det sättet som det gick att fira på. Det firades med familjen samlad vilket va mysigt.

MEN, vad hände efter jul och nyår när vardagen sattes igång igen. Jo, det blev kaos. Det är inget nytt för mig att rutinerna bryts och dom blir svåra att hålla under längre ledighet och förändring från jobb till ledighet och tvärtom. Trots att jag mår bra av och behöver ha ledigt också för att ladda om så tar det förändringarna så hårt på mig dagarna innan det är dax för förändringen. Jag har haft några tunga veckor efter ledigheten. I början av detta året hade jag glidit ner från berget en bit. Jag skojar inte när jag säger detta nu men hela första veckan och några dagar in på andra veckan efter ledigheten grät jag varje eftermiddag/kväll. Det va nått som va knas men jag visste inte och kunnde inte säga va det va som va jobbigt. Det va allmänt tunga och jobbiga veckor. 

Det va eftermiddag/kväll då jag fick panik och dom mörka tankarna kom närmre. Det blev ett stort ångestpåslag. Benen domnade bort. Jag kännde dom helt seriöst inte. Jag kallsvettades. Blev torr i munnen. Mina axlar, skulderblad och min nacke verkte. Jag blev även väldigt yr. Andningen va tung, snabb och satt hökt upp, flåsandning med andra ord. Efter detta tränade/gymmade jag inte som vanligt, så som jag brukar göra för att jag inte skulle komma upp i flåsandning och att hjärnan då skulle lura mig och singnalera att det är panik pågång. Jag tränade endå men inte så hårt. Dagarna gick och det bara kröp i hela mig. Att jag inte tränade lika hårt blev en obehaglig känsla i kroppen. Det va och är så mycket som vill komma ut ur kroppen. Blir så rastlös att det är jobbigt och jag kan börja gråta för jag inte vet hur jag ska få ut det. Känslan som kommer då är att jag vill ta sönder saker som tex att kasta glasflaskor så dom går sönder. 

Men jag ställer mig frågan. Varför ska det behövas ge svar på varför man mår dåligt. Ibland bara gråter jag och det är jobbigt, utan att jag själv vet varför. Hade jag vetat vad det va så hade jag kunnat svara på det.

Men nu tack och lov så börjar det vända eller ja, det har redan vänt. Dock strular andningen fortfarande visa kvällar innan läggdags. För jag vågar inte somna om andningen skulle knasa på natten och sen är det väldigt jobbigt att ligga och vänta på att jag ska somna. Läggningen och den tunga andningen har nog tillsammans blidats en ond cirkel som jag får jobba på att ta mig ur. 

Till sist vill jag bara säg att även om jag kanske inte visar eller säger det så ofta så är jag väldigt tacksam för dom människorna som är runtomkring mig och finns där när som hälst vad det en är. 

Men nu till nått helt annat. Ni kan ju om ni vill fundera på om det är såhär smyg reklam fungerar?