Diagnosexplosionen

Efter att jag har sätt alla tre avsnitt av uppdrag gransknings dokumentär serie bokstavsbarnen. Så blev jag väldigt irriterad och frustrerad. I dagens blogg text följt av två till framöver kommer ni få läsa om mina tankar om seriens tre avsnitt och jag börjar med avsnitt ett.

 

När man har adhd och autism kan det många gånger vara svårt att göra det som förväntas av en förklaras det i avsnittet. Den förklaringen håller jag verkligen med om.

Christofer Gillberg som är en av dom främsta experterna på dom här diagnoserna säger att alla barn borde kunna få förståelse men utan att ha en diagnos. Han säger att erfarenheten har visat att om man inte beskriver det på något sätt, svårigheter som eleven har och kallar det för nånting då får man definitivt ingen hjälp alls. En parantes: (fast för mig är ju såklart Kenth Hedevåg den främste av alla experter inom detta område).

Reportern i avsnittet säger att för barnen med svårigheter verkar det behövas en diagnos för att få olika typer av stöd. Det blir extra tydligt i förhållande till skolan som ofta är den utlösande faktorn. När barnen inte klarar av att hänga med i undervisningen, ställer till det för andra eller börjar må riktigt dåligt. Blir många skickade till bup för att få en utredning och kanske en diagnos. Men är det verkligen lösningen på problemet?

Själv tycker jag det är väldigt skönt att ha diagnoserna på papper men jag kan också tycka det är jobbigt. Det som är skönt är att jag har förklaringar till varför jag känner som jag gör, tänker som jag tänker och gör som jag gör. Jag har en förklaring till varför skolan har varit så jobbig och tuff och varför många sociala situationer är jobbiga och varför det är så svårt att göra saker som många tycker är lätt och även det som förväntas göras av en är jobbigt och svårt. Det kanske inte syns utåt men det känns och tänks.

Att det verkar behövas en diagnos för att få olika typer av stöd gör mig så upprörd. Hjälpen ska komma ändå oavsett diagnos eller inte. Varför jag blir upprörd är för att jag både ser och hör just detta i min vardag. Ibland tänker jag, det är 2022 nu och mycket har förändrats med teknik och sånt men skolorna, vad hände? Hänger dom ens med? Vet dom vilket år det ens är nu? Ibland känns det inte som det.

Visst jag kan tycka att man kan ta reda på vad som gör att eleven har det svårt och jobbigt. Men att få en diagnos tycker jag inte är lösningen på problemet. Så om en elev skickas på en utredning och tex får en diagnos, har svårigheterna försvunnit då? Kommer eleven få mer hjälp och stöd då?

Kommer eleven få mer stöd och hjälp om den har ett namn på svårigheterna? Det är ju väldigt konstigt. Oavsett om man har diagnos eller inte eller har nått namn eller inte på svårigheter så ska man ju få hjälp och stöd ändå. Hjälpen ska komma tidigt och inte behöva väntas på! Hur svårt ska det va? Dags att vakna!

Skollagen (2010:800) 3 kap. 8 §
Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.