Skolmisslyckandet

Jag tror inte jag hade klarat skolan om jag hade haft dagens betygssystem. Vilken tur jag har som inte blev betygsatt av den nya läroplanen, nya kunskapskrav och betygssystemet som ändrades år 2011. Vilken tur att jag tog studenten 2012 och inte hann hamna i det systemet. Fast andra sidan kanske jag hade fått diagnoserna tidigare med tanke på att dagens betygssystem har väldigt mycket fokus på det som är svårt när man har adhd, dyslexi och autism.

Christoffer Gillberg har jobbat med NPF frågor i ca 45 år och han säger att han sett en brant ökning av diagnoserna sen den nya läroplanen kom och att han tror att skolan är en del av det hela som påverkar att man får diagnoserna. Det hade ju varit lite intressant att se om den ökningen sjunker om man skulle byta tillbaka till betygssystemet som va innan.

Reporten i programmet frågar om det är så att den nya läroplanen driver på antal adhd och autismdiagnoser och vad det i så fall är som påverkar en grupp elever så mycket att många av dom inte ens klarar att vara i skolan?

Sven Bölte som är professor inom barn och ungdomspsykiatrisk vetenskap säger att man inom skolan har förändrat undervisningen tex, har man mer projektarbete, mer grupparbete och eleverna har mer eget ansvar. Det byggs nya skolor som har öppna landskap. Sven tror att man ställer ganska höga krav på barn väldigt tidigt, det har blivit lite mer som små universitet. För dom här eleverna med dom här diagnoserna är det fruktansvärt jobbigt. Jag håller verkligen med honom. Skolor med öppna landskap tycker jag själv är väldigt jobbigt då det blir mycket ljud runt omkring en. När man redan har svårt att fokusera och tycker det är jobbigt med ljudintryck blir det ju inte bättre av stora ytor som är öppna, det blir ju mer ljud av det å ännu svårare att sortera intrycken. När jag kopplar detta till min vardag i jobbet så är det ju verkligen som Sven säger med öppna landskap. Klasserna har ju varsitt klassrum att vara i, sen finns det nått enstaka grupprum kring klasserna till den eleven som typ behöver det mest. Här tänker jag att det borde finnas fler grupprum där några mer elever kan sitta lite lugnare. För det är ju inte bara en elev med diagnos och svårigheter som kanske behöver en lugnare plats utan det finns ju elever som inte har diagnos som oxå behöver det. Tittar man hur tillgången till grupprum och andra lekrum är på skolornas fritids så är många fritids uppbyggda så att barnen får leka i klassrummen eller ute i fritidslokalen som är en stor öppen yta. Det blir jobbigt både för barn och personal.

Christoffer Gillberg säger att om man inte får rätt stöd, förståelse och tex möjligheten att få godkända betyg så påverkas ens självbild, ens uppfattning om både sig själv och om världen och man får mer och mer olika psykiatriska problem. Detta kunde jag känna igen mig i väldigt mycket. Själv fick jag rätt stöd, eller ja, stöd och hjälp överhuvudtaget, väldigt sent i skolåren. Förståelsen fanns inte där. Hade lärare haft förståelse och kunskap så hade ju hjälpen förhoppningsvis kommit tidigare. Att få betyg i skolan påverkades jag väldigt mycket av. Jag jämförde mig otroligt mycket med mina klasskompisar, dom behövde inte lägga ner så mycket tid på att plugga och ändå fick dom bra betyg. Jag fick öva hur mycket som helst och fick på gränsen till godkänt eller godkänt. Det var svårt för mig att få dom högre betygen. Jag tyckte jag va så dålig, varför kunde jag inte mer, varför kunde inte jag få högre betyg, vad var och är det för fel på mig? Mina föräldrar peppade och stöttade mig och sa att dom älskade mig oavsett vilka betyg jag fick. Betygen påverkade mig mycket och jag höll det mesta inom mig och ju mer åren gick desto mer mådde jag dåligt, dolde det och sa ganska ofta att det va bra och att jag mådde bra fast inne i mig mådde jag dåligt. Så betygen påverkade mig mycket hur jag såg på mig själv, vilket värde jag fick på mig själv. Jag tänkte mycket att jag är värd godkänt eller godkänt minus och att betygen inte bara va kunskaperna i skolan utan att betygen mätte hur man va som människa, hur man såg ut, hur många kompisar man hade, hur bra man va på olika saker. Detta är inget som bara försvinner sådär, utan jag kan fortfarande brottas med detta även när jag nu inte går i skolan. Mer om detta med psykiska problem och hur skolan har påverkat mig kan ni faktiskt läsa om i min och Kenth Hedevågs bok ”Johanna – Tre diagnoser i skolan”.

Bo Hejlskov Elven säger att den absolut största exklusions mekanismen vi har i samhället är att man kan kuggas i grundskolan. Då kommer man aldrig vidare i dom nationella programmen och det är hål i huvet. Han jämför skolan med ett bilmärke och en bilverkstad så här: En elev som har ADHD, den eleven är ju ingen Volvo, den är nog en Ferrari. Det finns Ferraris här i världen också. Ferraris kallar vi ADHD och det är dom här som är explosiva och svårstyrda. Där kanske man måste ha lite specialverktyg. Alltså skolan måste ju dom speciella verktygen för det finns inte bara Volvo där ute. Tex. om en bilverkstad sa såhär: ”vi tar bara emot det bilmärket”. Det kan man göra men då kan man inte säga att vi är samhällets bilverkstad. Då får man säga att vi är Volvoägarnas bilverkstad. Det finns ingen forskning som visar att det finns en grupp i samhället vi inte kan ge en fungerande skola, säger Bo.

Jag gillar jämförelsen som han gör och när han förklarar detta så tänker jag att det är många gånger jag har hört på olika ställen att skolorna säger meningar som: vi är en skola för alla, en fungerande skola för alla. Jag känner bara att det är så mycket prat för att visa att vår skola är så bra och att det ska höras och visas utåt men att det inte är så på riktigt. Om man hade tänkt på dom 2 meningarna och att dom hade betytt nått på riktigt då hade det nog funnits många olika verktyg till elever som behöver specialverktyg. Det hade nog varit ett helt annat tänk i skolorna då, hoppas jag.

Christoffer Gillberg säger att man får ofta diagnoser inom barnpsykiatrin som depression och ångest och man börjar tänka på suicid och mycket annat negativt som en konsekvens av att man inte blir förstådd och får rätt förståelse. Tex. om man gång på gång får reda på att ”nä men du klarar inte det här”.  Då vet du ju att: ”ah, jag är inte okej, jag är inte bra. Jag är en dålig person, jag klarar tydligen ingenting”.

Helt ärligt så kom dom här meningarna upp i mitt huve när jag gick i skolan och dom dök oftast upp när jag misslyckades med något, när jag många gånger svarade fel på frågor läraren frågade, när jag fick tillbaka prov och det va helt rött på pappret med felstavade ord, när jag läste fel eller när jag inte fick tillräckligt många poäng på nått prov. Jag tänkte negativa tankar om mig själv och tänkte väldigt ofta att jag va dålig. Jag ville inte visa utåt hur jag mådde så jag höll det inom mig.

Christoffer Gillberg säger att den gamla typen av mobbning handlade huvudsakligen om att barn mobbar varann. Men med betygskravens märkliga utformning så har dom i sig kommit att innebära en ny form av extra mobbning. Ett av dom största problemen av alla kategorier idag är att skolans kunskapskrav för godkända betyg är som dom är. Dom är helt olämpliga och inte alls anpassade överhuvetaget egentligen efter barns utveckling och särskilt inte för barn som har NPF, säger han.

Jag håller med honom, betygen kan verkligen mobba en. Inte nog med det, eleverna visar ju också betygen för varandra och jämför varandras betyg då blir det ju ännu mer mobbning.

Reportern tar då upp och säger att enligt läroplanen ska ett barn i 6:an som får lägsta godkända betyg, alltså E, i ämnet bild kunna följande: ”…föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om uttryck, innehåll och funktion i bilder från olika tider och kulturer och göra kopplingar till egna erfarenheter, andra bilder och företeelser i omvärlden.” Källa: Skolverket.

Asså WOW, jag blir mörkrädd. Hur kan detta vara för att få betyget E, jag hade varit helt körd.

Christoffer Gillberg säger att flertalet barn med NPF kan inte klara dom här kunskapskraven så som dom är utformade nu ens om dom får stöd. Man ska kunna resonera abstrakt även när man går i årskurs 6. Man ska kunna planera och organisera sitt eget arbete, det vi kallar exekutiva funktioner och man ska ha social kommunikationsförmåga på ganska hög nivå för att få godkänt betyg. Vilket är totalt omöjligt för många barn. Det går bara inte, säger han.

Asså jag hade varit helkörd verkligen, detta skrämmer mig. Dom här kunskapskraven som är för betyget E det är exakt dom här bitarna som man har problem med vid ADHD och Autism. Det är ju som gjort för att inte klara det.

Reporten säger att även utbildningsministern, Anna Ekström, har sett problemen med kunskapskraven i skolan. Hon säger att dom ställer för höga krav på analys vid tidig ålder och är för otydligt skrivna. Därför har vi skrivit om kunskapskraven för hela grundskolan och gjort dom tydligare, mer läsbara men också lagt större betoning på fakta. Dom här nya kunskaps kraven kommer att börja gälla till höstterminen 2022.

Okej det här blir spännande. Då ändringen inte har börjat gälla än så kan jag inte säga nått om det. Men bara genom att höra vad som sagt i programmet så är jag ändå osäker. Då jag tänker ordagrant på det som sagts och dom säger att dom har varit otydligt skrivna och att dom har gjort dom mer tydligare och mer läsbara. Mer läsbara, har dom bara ändrat så det är lättare att förstå? Alltså bytt ut ord som är lättare att tolka? Kommer det fortfarande vara liknande kunskapskrav ändå då?

Reportern säger till Anna Ekström att idag kan alltså elever få underkänt betyg, kuggas i grundskolan och då får dom inte ens söka till gymnasiet. Även här kan utbildningsministern se problemet. Hon svarar att hon har många års erfarenhet av svenskt skolväsende och hon har blivit allt mer övertygad om att det är hög tid nu att vi ser över den skarpa godkäntsgräns som vi har i den svenska skolan.

Reporten frågar om Anna Ekström tänker en tillbakagång till 1-5 betygssystemet där 1 faktiskt inte var underkänt? Hon säger att det blir en senare fråga. Det vi har sagt och det som är viktigt för mig det är att den skarpa godkäntgränsen bör ses över. Sen hur betygssystemet i övrigt ska va utformat det får bli en senare fråga, säger hon.

Här tänker jag på det som sagts innan. Dels att man tror att en diagnos är lösningen. Bara för att man får en diagnos så försvinner ju inte problemet. Svårigheterna kommer fortfarande inte försvinna på grund av det. Varför fokuserar man inte mer på vad eleverna behöver för att lyckas, vad behöver skolorna göra, behöver vi mindre grupper, behöver vi större grupper eller behöver vi mer pengar oavsett diagnos eller inte?

Reporten ställer sig frågan om hur det kunde bli så att en diagnos ses som lösningen när ett barn misslyckas i skolan?

Sven Bölte svarar att han tror att skolorna idag inte känner sig antingen rustade nog eller kompetenta nog och att dom försöker få hjälp av vården eller få mer resurser. Så skolan kan antagligen tycka att det antingen är nånting som dom inte klarar av eller nånting som inte ligger in under deras ansvar och därför också försöker att få till en utredning.

Om det skulle va såhär skolorna faktiskt känner då borde ju skolorna faktiskt få ännu mer utbildning i specialpedagogik så att dom känner sig trygga i ämnet och inte blir osäkra.

Bo Hejlskov Elven jämför en vardag för en elev med NPF och som knappt klarar av att gå till skolan med en vanlig vuxens vardag. Det skulle innebära att du hade ett jobb där du skulle sitta 8 timmar om dagen och göra saker du misslyckas med och varje gång du hade gjort nått kom chefen och sa: ”nej, nu har du misslyckats igen”. Men chefen kunde inte heller sparka dig utan du skulle ju bara få sitta kvar och misslyckas hela dagarna. Det är ju inte konstigt då om det påverkar självkänslan väldigt mycket, säger han.

Tyvärr är det ju väldigt många elever som känner såhär oavsett om dom har en diagnos eller inte och det tycker jag är jättejobbigt. Sen blir jag också väldigt påmind av när jag själv gick i skolan.

Reporten säger att när barnen inte klarar skolan och ångesten stegras lämnas föräldrarna många gånger ensamma i kampen för att hitta rätt hjälp.

Sven Bölte svarar då på detta att man tror såklart som förälder att hjälp finns tillgänglig. Alltså stöd, behandling, insatser och råd. Att allt det här finns eftersom det får man ju höra. Alltså livspusslet som dom här familjerna har är fruktansvärt.