Skolmisslyckandet
Bo Hejlskov Elven tycker att man bör kunna kräva att skolans verksamhet utgår från dom eleverna som är där och det skulle betyda att skolorna måste ha väldigt många olika insatser, alltså många olika verktyg i verktygslådan. Så om det tex är en elev man tycker ska vara i en lite grupp, då ska det också finnas en liten grupp. Detta tycker jag låter självklart. Eleverna måste ju få känna att dom lyckas i skolan och känna trygghet. Skolan är ju deras arbetsplats i flera år.
Reportern säger att tidigare hade nästan alla skolor små undervisningsgrupper för barn med särskilda behov. Men samtidigt med den nya läroplanen 2011 slog inkluderingstanken igenom. Fler barn skulle in i dom vanliga klasserna och många små grupper försvann.
Jag minns när jag själv gick i mellanstadiet och på ett utvecklingssamtal sa att det var svårt i skolan och ville sitta i mindre grupp när vi skulle läsa och jobba med svenska. Efter det samtalet fick jag, som var svag i skolan, vara tillsammans med en grupp killar, vi va kanske ca 8 st. totalt och fick gå iväg med en extra lärare som stöttade klassläraren. Detta tyckte jag va både jobbigt och skönt. Jobbigt för att jag kände mig uttittad av dom andra tjejerna i klassen och jag jämförde mig mycket med dom och tyckte det va jobbigt att jag va den enda tjejen som gick iväg i en mindre grupp. Men samtidigt va det skönt att gå iväg för den gruppen jobbade lite långsammare och det va inte samma tempo. Jag kände att jag fick lite mer tid på mig. I högstadiet va det likadant, där fick jag också gå iväg med en liten grupp under dom allra flesta proven vi hade. Nu va det nån mer tjej och en del killar. Denna gruppen va också ganska liten och i denna gruppen fick man längre tid på sig på proven, läraren läste högt för oss, man kunde prata lite mer om uppgiften och svara muntligt på frågan om det va svårt att få ner det på papper och då gjorde läraren en anteckning på pappret att vi tog det muntligt.
Nu i vardagen upplever jag att inte det knappt alls är såhär, tyvärr. Precis som reportern sa, att när inkluderingstanken slog igenom skulle fler barn in i dom vanliga klasserna, detta gör mig sjukt upprörd att dom ens nämner detta. Att det nämns att inkludering att det är lika med att man ska vara i klassrummet. Då känner jag att då har man inte fattat nånting?! Jag vet inte vem det är som bestämmer det men jag skriver ”dom” och nästan riktar mig till skolorna. Menar skolorna och dom som bestämmer på skolorna att om en elev har svårt att ta till sig kunskaperna inne i klassrummet så är det inkluderade bara för att eleven är inom 4 väggar i ett klassrum med klasskompisar? Sitter man och inte hänger med och inte förstår, är det inkluderande då? Det håller jag INTE med om att det är, det är ju exkluderande. Säg att du skulle in och sätta dig och lyssna på när advokater har möte, du ska vara med dom en dag för att lära dig. Du har aldrig jobbat eller pluggat till advokat. Men du är och sitter där alla andra advokater är, du är i samma rum, du fattar ingenting vad dom pratar om, massa nya ord, är du inkluderad då? Det tror jag faktiskt inte att du skulle känna att du va. Det är ju pinsamt att det är såhär i skolan.
Kenth Hedevåg pratar om begreppet inkludering att det borde skrotas och att vi borde prata om tillgänglighet istället eller att skolorna blandar ihop inkludering med integrering. Han säger väldigt bra saker i detta klippet så jag länkar faktiskt till det här. Klippet är från 2018 och om han pratade om detta då som uppdrag granskning tar upp, då har det ju inte hänt nått på 7 år, 2011 till 2018 och ännu värre, det har inte hänt nått på 11 år om uppdrag granskning ska behöva ta upp det, pinsam utveckling är ju bara förnamnet, om det ens är en utveckling, mer att det går bakåt: https://www.youtube.com/watch?v=AgVPFdF3fCQ
Christoffer Gillberg anser att små undervisningsgrupper är för vissa barn inom NPF en absolut nödvändig förutsättning för att kunna klara sig bra både i skolan och för resten av livet. Det betyder inte att alla barn med NPF behöver gå i små undervisningsgrupper men dom måste finnas, säger han. Jag håller med till 100%. Jag ser det som att man annars tar bort en förutsättning för elever som verkligen behöver det, att man tar bort det så att dom misslyckas istället för att lyckas i skolan. Har skolan gjort vad dom kan då när elever misslyckas?
Väldigt många av dom beslut som tas kring barn i Sverige tas ju formellt av rektor och i den utbildningen ingår ju inte kunskap om specialpedagogik. Så vi har ju som utgångspunkt ett system där dom som tar dom här besluten inte har den kunskapen som behövs, säger Bo Hejlskov Elven.
Om det nu är rektorn som tar många av besluten kring barnen, vore det inte klokt då att ha med en kurs i specialpedagogik när rektorn nu beslutar om alla elever på en skola. Då tycker jag att det behövs mer kunskap på det man beslutar om barnen. I skolans värld sägs det ju så fint med fina ord att det är barnen som ska vara i fokus. För att detta uttrycket ska betyda något så tycker jag det ska finnas en kurs inom specialpedagogik på rektorsutbildningen. För det är väl barnen och deras utveckling skolorna jobbar för? Då måste det också visas i utbildningarna.
Reportern ställer sig frågan om lagen behöver ändras så att skolorna måste erbjuda små grupper. Då svarar Anna Ekström (S), (ansvarig minister 2018-2012) att det redan är lagstiftat att dom elever som behöver särskilt stöd ska få det. Men vi har inte i lagstiftningen och jag vill heller inte ha i lagstiftningen nån slags manual inskriven om hur man ska bete sig i olika undervisningssituationer.
Vänta nu, stop stop stop, vadå …JAG VILL heller inte ha det i lagstiftningen… vadå jag vill heller inte ha det, är det Anna Ekström som bestämmer detta?
Vidare säger hon att det är ett ansvar för skolans professionella, för rektorer, för lärare, för elevhälsa att se till att detta sker och det är ett ansvar för skolans huvudman att se till att det finns tillräckligt med resurser för det här.
Reportern frågar vidare om det då är rimligt att en rektor som också har ansvar för budgeten har det yttersta ansvaret för att besluta om vilka åtgärder som rektorn tycker är rimliga. Då svarar Anna Ekström (S) att hon tycker det är fullt rimligt. Att hon har stort förtroende för rektorerna. Hon ser ingen som är bättre skickad att göra dom här väldigt svåra avvägningarna. Sen vill hon också betona att i många av dom här fallen så finns det ju möjlighet att överklaga.
Här snurrar det många tankar för mig. Om en rektor inte har gått nån utbildning i specialpedagogik eller att en rektor inte jobbar i en barngrupp och ser hur det är och vad som behövs hur kan en rektor va den bästa att ta dom här besluten. Rektorn har väldigt mycket ansvar men att en rektor har det yttersta ansvaret för detta irriterar mig. Låt dom som jobbar med barnen varje dag vara med och besluta, dom vet väl det bättre. Sen tänker jag, varför vill man ens betona att man kan överklaga i många fall. Jag upplever då att det är som gjort för att överklaga och att besluten som tas inte är tillräckligt bra och gör då att man kan överklaga. Är det inte bättre då att göra bra beslut från början?
Reporten säger att mindre grupper kostar. Enligt skollagen ska diagnoserna inte spela någon roll när skolorna söker extra pengar. Men skolverkets och socialstyrelsens analyser visar att dom faktiskt gör det, säger reportern.
Här är det nått som inte stämmer. Om skolverkets och socialstyrelsens analyser visar på att diagnoser faktiskt spelar roll när skolorna söker extra pengar. Hallå, analyser, då är det ju fakta, kan man då som skollagen säga emot det och säga att det inte alls spelar någon roll när analyserna visar det? Tänk om tänk rätt!
Ps. Jag har fått hjälp med stavingen!
Är du nyfiken på boken ”Johanna – Tre diagnoser i skolan” som jag och Kenth Hedevåg har skrivit så hittar du den här: https://hedevagpedagogik.se/johanna-tre-diagnoser-i-skolan/
Lämna en kommentar