Vårdkaoset

Reportern säger att det är många som enligt lagen är skyldiga att hjälpa till. Skolan ska ge särskilt stöd, hos habiliteringen finns hjälpmedel, BUP gör utredningar och skriver ut medicin och socialtjänsten ska hjälpa barn som far illa.

Att det är många enligt lag som är skyldiga att hjälpa till sätter igång min irritation. För av det jag vet, har hört i min vardag och har erfarenhet av så följs inte detta.

Bo Hejlskov Elven tycker att samarbetet mellan olika myndigheter som BUP, habilitering, skola och socialtjänst funkar riktigt uselt i Sverige. Orsaken till det är att vi försöker ta reda på vems ansvar det är. Det är inte samarbete.

Av det jag har upplevt i mitt arbete så kan jag verkligen hålla med om att det funkar väldigt dåligt. Jag själv får frågor som, varför ska vi ta reda på vems ansvar det är? Varför kan dom inte bara samarbeta? Det är vuxna människor vi pratar om här. Om inte vuxna människor kan samarbeta även om man jobbar på olika myndigheter hur ska vi då kunna förvänta oss att barnen ska lära sig att samarbeta med varandra.

Bo Hejlskov Elvens bild delas av  Sven Bölte som på uppdrag av Region Stockholm har kartlagt olika vårdgivare som familjerna kommer i kontakt med, säger reportern.

Sven Bölte säger att det har blivit ett väldigt komplext system som nästan ingen förstår. Även om jag är ganska insatt är det så att det tog oss väldigt länge att förstå i sin helhet hur allt det här hänger ihop och hur det inte hänger ihop och vem som gör vad. Det är även så att vissa verksamheter inte vet vad andra gör eller vad dom inte gör. Det är omöjligt att förstå och det är omöjligt att hitta rätt och det går åt en hel person att bara samordna, säger han.

Det snurrar så många frågor i huvet. Om det är så att nästan ingen förstår systemet varför ändrar vi inte systemet så fler förstår? Finns det nån som förstår? Varför gör vi inte systemet tydligare? Varför ska det va så krångligt?

Bo Hejlskov Elven tycker det skulle vara jättebra om vi hade nån som hade det yttersta ansvaret. Så att man inte kan hamna mellan stolarna.

Sven Bölte säger att vi har ett system där dom inte nödvändigtvis måste ta ansvar eftersom det inte finns den här tydligheten och det finns inget som är juridiskt bindande i det här. Det finns ingen bra kommunikation, ingen bra överenskommelse, ingen gränsdragning och ingen tydlighet i det här och kanske i slutändan märker man att det kanske är ingen som är kompetent eller som tar eller vill ta ansvaret.

När jag hör detta så tänker jag, om det nu är så att systemet är så svårt varför rättas det inte till? Om det verkligen är så att det kanske inte finns nån som är kompetent nog eller vill ta ansvaret varför jobbar personerna med det dom gör då?

Reporten förklarar att Sven Böltes rapport visar att det i Region Stockholm är 9 olika instanser som ska hjälpa barn med Adhd och autism. Dom har alla olika uppgifter men ingen har ansvar för helheten.

Det här är ju helt sjukt. 9 olika instanser och alla har olika uppgifter. Stackars dom här familjerna alltså . Det är ju värsta djungeln.

Alltså livspusslet som de här familjerna har är fruktansvärt och den här delen (pekar ner mot sig själv där han sitter) är kanske det som belastar dom mest, säger Sven Bölte.

Reportern ställer sig frågan om det är lagstiftningens fel. Ing-marie Wieselgren leder Sveriges kommuner och regioners arbete för psykisk hälsa.

Om man ska lagstifta om en yttersta ansvarig då skulle man behöva lägga det på en verksamhet i en viss lagstiftning och det är svårt att göra för att finns så många negativa baksidor av att lägga det hos en. Då finns det en risk att dom andra kan släppa sitt ansvar, säger Ing-marie Wieselgren.

Reportern undrar då om Ing-marie tror att en ansvarig gör att ingen är ansvarig snarare än det omvända?

Ing-marie svarar då att hon iallafall är rädd för det. Det är därför jag inte ser nått enkelt sätt att lagstifta om yttersta ansvaret. Däremot att vi i varje ärende ska utse en ytterst ansvarig och att den ska ha mandat att samordna dom andra, säger hon.

Vem är då ansvarig för att utse en ytterst ansvarig, undrar reportern.

Då säger Ing-marie Wieselgren att det ska det oxå vara ett gemensamt ansvar och nått man ska göra när man ser att det finns behov av samordning.

Jag får en del tankar av den här cirkusen. Vore det inte bättre om det fanns en verksamhet där det fanns personer som fokuserade på att ta det yttersta ansvaret att samla ihop alla insatser.

Sven Bölte säger att det som skulle underlätta för familjerna är att dom inte har den här stora belastningen med att behöva ta ansvar för hela samordningen av allt stöd som kan finnas. Ännu bättre vore det om man skulle ha en typ av lots eller case manager som verkligen är en typ av projektledare kring barnet och som verkligen kan på driva och ta föräldrarnas roll så att föräldrarna kan leva sina liv och inte tillbringa hela sitt liv bara till att samordna tjänster kring sina barn, säger han.

Håller verkligen med här. Tänk om det fanns en person till varje ärende som är igång och att det är den personen som styr allt och samlar alla till en och samma plats. Att föräldrarna kan prata med en bara en person som sen för det vidare till den rätta verksamheten.

Reporten undrar hur det kommer sig att föräldrarna må ste dra ett så tungt lass?

Då säger Ing-marie Wieselgren att hon menar att man skulle behöva få till en förändring som den som redan finns i äldrevården. Det går ju att göra med dagens lagstiftning. Det är nånting som man kallar för avtalssamverkan: ”Nu gör vi så här. Vi löser det här, vi har den här mottagningen för familjen.” ”Det är hit man får komma och här får man hjälp och det är hit vi istället tar dom olika specialisterna.” Habiliteringen, BUP och socialtjänsten kommer till skolan och har mötena där. Föräldrar och familj behöver bara gå till ett ställe, säger Ing-marie Wieselgren.

Då undrar jag, vad är det som är gör det så svårt att göra denna förändringen om det redan finns i äldrevården? Varför finns det inte i barnomsorgen?

Reportern säger att det inte verkar fungera så i praktiken så tills vidare vilar ett tungt ansvar på familjerna. Reporten säger oxå att bakom varje barn med diagnos finns föräldrar som letar efter rätt hjälp. Många hittar den aldrig.

Sven Bölte säger att för dom anhöriga går det åt väldigt mycket tid. Dom kanske själva får psykisk ohälsa och blir förtvivlade. Det är det som vi ser idag. Det är alltså inget som kommer hända, det är alltså det vi ser idag. Det är ett faktum.

Det här är så skrämmande. Mycket handlar tydligen om pengar och jag tror inte det hade varit så stort problem om alla började samarbeta mer med varandra. Att vuxna människor och olika verksamheter inte kan samarbeta det förstör bara för barnen och det lär kosta ännu mer pengar. Plus att om föräldrar är tvungna att göra mer än vad dom orkar med när det redan är jobbigt hemma så att dom själva får problem med psykisk ohälsa då kostar det ännu mer. Så säg att det kostar en summa för barnen men om då föräldrarna också får psykisk ohälsa då blir det dubbelt så mycket när det kunde va hälften .

Bo Hejlskov Elven flikar in och säger att det här är ett misslyckande från samhällets sida, där vi misslyckas med allting. Skolan misslyckas, försäkringskassan misslyckas med det som ska göras, LSS misslyckas. För lagen täcker inte riktigt, det ena med det andra. Det är bara kaos.

Ing-marie Wieselgren tycker att barn och unga, och speciellt barn och unga i utsatta situationer, är ett prioriterat område i teorin, men i praktiken kan jag inte se att vi gör så . Vi pratar mer om höghastighetståg än vad vi pratar om vilka investeringar vi behöver göra för barn och unga. Ändå så kanske det är dom som kanske kommer att vara viktigare för vår framtid i Sverige än vad tågbanorna är.

Det här låter väldigt klokt sagt. Det här med mycket snack och lite verkstad det ä r skolorna väldigt bra på . Det borde skolorna få medalj för. Är det inte dax att ändra på uttrycket ute i skolorna till mycket snack och MYCKET verkstad.

Reportern säger att det blir fler och fler diagnoser, en skola som misslyckas med att få med sig alla barn och familjer som känner sig lämnade i sticket. Vad krävs egentligen för att den här utvecklingen ska brytas?

Sven Bölte avslutar och säger att han tycker att vi skulle behöva en nationell plan för det här där man verkligen slår fast. Typ: Nu vill vi gärna förstå vad som på går och hur kan vi förbättra och förenkla systemet? Hbtq-frågor tas på allvar idag, men länge va det inte alls så , idag ligger det väldigt långt uppe. Jag skulle önska mer att NPF tas på allvar. Det måste bli en ny kultur kring det här, säger han.

Den här serien har väckt väldigt många tankar och frågor hos mig och jag får en stark känsla av att jag vill göra nått men jag vet inte hur. Jag får tankar om att jag skulle vilja starta en verksamhet där det fanns personer där varje familj som är uppe i ett ärende har tillgång till en person som hjälper dom med att kontakta, samla andra olika personer som familjerna behöver få hjälp ifrån. Nått måste göras!

Ps. Jag har fått hjälp med stavingen!