För er som följer mig på facebook och instagram har redan läst denna texten. Men jag tycker ämnet om psykisk ohäsla är så viktit så jag vill dela denna händelse även här på bloggen.

Nu till förra helgens händelse.
När jag gick hem från gymet förra helgen såg jag en person sittandes själv på gräskantn vid sanden som tittade ut mot vattnet. Det blåser, så luvan är på och det långa håret blåser ut på sidorna av luvan.

Jag gick förbi och fick en jobbig och utmanande känlsa i kroppen och tänkte att jag skulle gå och fråga om personen va okej. Jag fortsatte gå hemåt och vände mig om och såg att personen tog upp en hand vid ansiktet som att det torkades tårar. Jag stannade upp, gick fram å tillbaka på gång vägen och tvekade länge om jag skulle våga gå fram ellr inte. Personen tog upp handen vid ansiktet en gång till och då bestämmde jag mig för att gå fram. Jag kom fram och sa:
– Ursäkta, jag ville bara kolla så att du är okej?!
Det va en tjej, yngre en mig, som satt där med tårar som ran. Hon sa att det va lungnt.
– Finns det något jag kan göra? Frågar jag.
Hon sa då att det är lungnt och att hon är van.
– Är du van med tårarna? Frågar jag.
– Ångest, svarar hon.
Jag frågade om jag kunnde sätta mig ner vid henne. Hon sa att det va lungnt och att hon klarar sig.
– Okej, men jag ville bara kolla så att läget va okej med dig, avsultade jag. Tack sa hon och jag gick hemmåt!

Har inte kunnat släppa detta. Jag känner värkligen med personer som mår dåligt. Ångest och stark oro är väldigt jobbigt att ha, det är väldigt tunga känslor att bära på och jag tror det är mer personr en man kan tro som känner ångest och mår dåligt.

Ta hand om varandra!