Att fylla 30 år och ha 30-årskris, vad har det med NPF att göra? Det kanske det inte har direkt. Men med diagnoserna går det att beskriva det så här. ADHD:n, alla känslorna jag känner blir så mycket mer, alltså blir jag glad så blir jag jätteglad, blir jag ledsen så blir jag jätteledsen. Det finns liksom inget mittemellan. Det är antingen 0 eller 100 och bara att det är så tar så mycket på krafterna. Organisation och planering är oxå sjukt svårt, det är många olika saker att göra och det är svårt att sortera. Autismen, där kan det tex vara att jag har en viss bild i huvudet som är låst om hur det ska se ut vid 30 år, att det ska va på ett visst sätt. Jag vill oxå vara förberedd och vill veta innan för annars känner jag massa stress. Dyslexin, ja det påverkar mig ju så fort jag ska läsa eller skriva nått och det påverkar mig också väldigt mycket då det tar mycket energi ifrån mig. Nu tänker jag att det nog kommer bli lättare för dig att förstå om jag tar det här från början. Men innan jag börjar vill jag bara säga att detta är ingen ”tyck synd om mig”-text. Jag vill bara visa hur det kan se ut, vara och kännas för mig. Följ med om du vill.

I slutet på förra året och början på detta året har tankarna och oron på att jag fyller 30 år detta året kommit ännu närmare. Jag har verkligen känt att det legat och bubblat i kroppen. Jag menar inte kalasbubbel utan ångestbubbel. Jag har olika bilder i huvet som sitter hårt och det är svårt att lossa dom. För att nämna några bilder i mitt huvud så går tankarna så här: javisst jag har skrivit en bok tillsammans med Kenth Hedevåg om mina diagnoser och jag har föreläst och föreläser nån gång per termin om hur det varit skolan. Ja då kanske några tänker att jag har en bra självkänsla och är trygg med mig själv i det. Men det jag tänker på syns ju inte utåt. Även att jag har gjort, gör och pratar om diagnoserna så tänker jag mycket på dem. Jag tänker att nu när jag fyller 30 år då kommer jag kunna läsa ordentligt och att det kommer gå snabbare att läsa och att jag kommer kunna stava bra och rätt. Äntligen kommer jag inte behöva känna mig annorlunda mot jämnåriga. Men vad hände när jag fyllde 30 nu då? Ändrades detta? Nä det gjorde det ju inte och då kan jag känna besvikelse över mig själv för 30 är ju en så kallad vuxen ålder.

En annan tanke är att jag känner press och stress. Det är ingen som sätter det på mig eller pressar mig. Men jag känner att samhället gör det och där har jag en låst bild av hur det ska se ut och vara. När jag är runt 30 då ska jag ha pojkvän och barn för det är så det ser ut. Jag känner bara att det är hets kring detta och det stressar mig. Om jag skulle hitta en pojkvän att leva med, vem vet, då hade jag säkert inte gått och tänkt så här och jag hade säkert inte alls tyckt att samhället sätter press. Jag tänker också väldigt mycket på att vem vill egentligen ha mig som har 3 diagnoser? Vem skulle orka med mig? Vem skulle älska mig trots att jag har diagnoser? Finns det nån som skulle vilja ha mig och inte se mig som annorlunda på ett negativt sätt? Detta kan jag vara rädd för och dom tankarna har kommit ännu mer när jag närmat mig 30 år. Som sagt har det gått åt många tankar till detta. Jag tänker oxå att i min omgivning så har man förhållande, familj och barn och det gör mig stressad. För att trycka undan dom här jobbiga känslorna som det blir av detta så drar jag mig mer till, och gillar, att umgås med yngre och äldre än jämnåriga. För i en gemenskap med yngre eller äldre känner jag inte av samma typ av krav som jag annars lätt kan känna.

Jag fyllde år fredagen den 24 mars alltså denna fredagen som varit. 2-3 veckor innan födelsedagen tänkte jag. Ska jag fira detta och bjuda in släkt och vänner? Är 30 år nått att fira ens? Jag tänkte många gånger fram och tillbaka. Till slut bestämde jag mig för öppet hus och begränsade att det inte skulle hålla på så länge. När jag väl hade bestämt mig kom tankarna en gång till och denna gången om presenter. Känns som tankarna aldrig tar slut. När jag tänkte på presenter så blev jag orolig. Så klart jag ska vara tacksam över det jag får, om jag ens får nått. Jag menar inget om att vara otacksam. Jag tycker bara presenter kan vara lite jobbigt ibland om det är mycket folk inblandade. Helst av allt skulle jag vilja veta innan vad jag ska få, om jag nu får nått som sagt. Annars snurrar tankarna, vad kommer jag få då och är det nått som jag vill ha? Jobbigt att öppna presenter framför personer när jag inte vet hur jag kommer att reagera om jag skulle bli missnöjd över nått. Jag vill och kan heller inte låtsas.

Ju mer födelsedagen närmade sig så ökade också stressen. Veckan innan födelsedagen sov jag dåligt och oroligt, jag vaknade mycket på natten och vaknade tidigare än vad klockan ringde. På tisdagen samma vecka som födelsedagen skulle jag ha tränat boxning. Jag kände mig så ångestladdad och yr så nån boxning blev det inte. Men tanken på att inte träna nånting gjorde mig stressad så jag var ute och joggade lite försiktigt och gjorde lite styrka hemma istället. För när jag vet om att det är kalas framför mig så blir jag stressad om jag inte tränar för jag vet att på kalas så blir det sötsaker och det kan jag inte äta om jag inte tränar både innan och efter. När jag inte tränar boxning eller gör den typen av träning som jag brukar göra på gymmet då blir ätandet påverkat och jag äter även mindre på jobbet. Det är också många kalas veckor efter min egen födelsedag då flera i familjen fyller. Så mars, april och maj är ångestladdade månader med kalas och sötsaker. Nu hoppade min hjärna lite men det är så mina tankar snurrar i huvet.

2 dagar innan födelsedagen hjälpte mamma mig att åka och handla in papptallrikar och sånt till kalaset. Hon hade även frågat mina 2 systrar, farmor och faster om dom kunde baka tårtor, bullar och kakor till festen. Det är just den här planeringen och vad man behöver som är väldigt ansträngande för mig, det är mycket att tänka på och jag vet inte fullt ut vad det är man behöver fixa och ha koll på inför en fest. Jag hade inte klarat mig utan min familj som ställde upp och hjälpte mig.

I torsdags, kvällen innan min födelsedag, när jag skulle lägga mig så var jag rädd, orolig och fick panikångest. Jag kände mig rädd för att fylla just 30 år, att siffran 29 ändras till 30. I mitt huvud känns 30 att man ska vara ”så himla ordentlig och vuxen”. Det är helt tvärtemot än vad jag känner att jag är. Rädslan, oron och känslan gjorde att jag inte vågade somna riktigt för jag ville att det skulle ta längre tid tills den nya dagen skulle komma. Känslan var att jag skulle vakna upp i en annan galax i ett svart hål och att i det svarta hålet vet man inte vad som väntar eller vad som ska hända. Till slut somnade jag.

Nu var födelsedagshelgen här:
På födelsedagsmorgonen när jag gick längs korridoren på jobbet sattes det på en födelsedagslåt och det hurrades av eleverna och kollegan som var på morgonfritids. På sista lektionen innan skoldagens slut samlades alla 3 klasserna i ett klassrum och när jag gick in där så började dom sjunga ”ja må hon leva”. Detta var väldigt fint! När jag slutat jobba blev jag hämtad av Kenth och Vivi som kom förbi och sa grattis på väg hem från Stockholm. Av dom fick jag hjälp med att åka till Ica Maxi och hämta tårtorna jag skulle ha på kvällen. Sen åkte vi hem och fikade lite. Jag blev tacksam för den hjälpen och det sänkte stressnivån lite. När dom hade åkt, så kom en av mina kusiner och sa grattis och vi fikade. När kusinen gått så kom familjen på smörgåstårta och prinsesstårta. Det blev väldigt trevligt. När det blev kväll och alla hade gått och det bara var jag och all disk kvar i lägenheten så bröt jag ihop. Det var en massa disk när allt va slut. Jag visste inte vart jag skulle börja någonstans, det blev för mycket och panikångesten kom. När jag plockat undan allt så var jag helt slut. Lägger mig raklång i soffan och försöker andas ut. Jag får även ångest och stress över grattishälsningar på sociala medier och sms som kommit under dagen. Så klart är jag tacksam och blir glad att jag får det men jag vill ju svara ett tack till alla var och en som tagit sig tid att skriva grattis. Jag känner besvikelse över mig själv att jag inte orkar skriva det samma dag men jag måste låta det vänta för jag är så galet trött och stressad.

I lördags va det öppet hus från 15:00-17:30 i mina föräldrars lägenhets föreningslokal. Mina föräldrar sa att jag inte behövde komma före kl 14:00. På förmiddagen innan festen så fick jag panikångest igen. Det bara kom helt utan förvarning. Paniken lugnade sig och när jag kom till lokalen så var det i stort sett i ordninggjort. Jag är så tacksam för att familjen har ställt upp och förberett för 30 årsfirandet. Jag hade varit helt slut innan festen ens hade börjat om inte mina föräldrar och syskon hade stöttat mig. Det blev väldigt mycket ljud och röster på festen och jag blev väldigt trött. Detta visste jag ju skulle hända men jag tycker det var svinjobbigt.

Trots detta så ville jag ändå försöka prata nånting med alla som var där. När jag satt och fikade vid ett bord med ett gäng så hör jag ändå vad dom pratade om vid bordet jämte trots allt sorl. Jag hörde och vet vad dom pratade om och så började dom skratta. Jag gick igång på det och gick dit för jag ville också va med och prata om det och vara där det händer saker. Så det blev bara att jag helt plötsligt reste mig och gick iväg till det bordet. Det va en trevlig fest och det verkade som alla hade det bra. Vi spelade Kahoot som min bror och pappa hade fixat frågor till. Sen hade min mamma fixat videohälsningar som fick mig att bryta ihop när dom spelades upp. Det betydde så himla mycket. Jag känner mig tacksam för vilka fina människor jag har runt mig. När alla hade gått från festen så fixade jag, mamma och pappa i ordning i lokalen. Sen gick vi upp till mamma och pappas lägenhet för att äta kvällsmat tillsammans med några i släkten som bor längre ifrån oss innan dom skulle åka hem.

I söndags fanns det bara en sak att göra, vila! Jag kände mig så stressad och så ångestladdad. Mina muskler var svaga och kände att ansiktet domnade och det känner jag fortfarande av idag. Jag känner att det blivit väldigt mycket som jag inte riktigt kan kontrollera. Sömnen strular en del och stressen är hög. Jag känner mig lite psykiskt ostabil. Tyvärr går då tankar kring mat och träning i negativ riktning. Jag vill börja väga maten, jag blir ångestladdad om jag inte tränar och jag kan inte träna för hårt för då känns det som jag ska få panikångest. Jag får känslan att jag vill stoppa fingrarna i munnen men jag gör det inte men det sitter i tankarna och det ger mig ångest och stress.

Dagarna efter kalashelgen har tankarna snurrat mycket. Jag blir besviken på mig själv och jag tänker väldigt mycket på hur jag ska visa min tacksamhet till alla som finns där för mig, orkar med mig, bryr sig om mig, stöttar och peppar mig. Det betyder så mycket för mig att jag har sådana människor runt mig som gör detta.

Tänk om man hade kunnat önskat sig en ny hjärna, i 30-årspresent, då hade jag gjort det. 😀

Johanna - Tre diagnoser i skolan