Jag kännr att jag vill brätta, få ur mig och dela, för mig, lite jobbiga tankar och känslor såhär sista dagen på detta året, 2023. Jag tror inte jag är ensam om att känna jul och nyårsångest. Det här kankse kan få hjälpa nån på vägn att våga börja prata och öppna upp för samtal.

När jag av yngre tyckte jag det va väldit roligt och spännande med jul och nyår. Jag gick och längtade länge. Dagrna innan julafton satt jag alltid vid granen och klämmde och gissade vad det kunnde vara i julklapprna. Vi firade alltid varanan jul med släkt på mammas sida och varanan jul med släkt på pappas sida. Nyårs firande gjordes alltid med vänner till mamma och pappa. Utöver min familj så av det 1 och/eller 2 familjer till, med barn i min å mina syskons åldr. Så vem jag skulle fira nyår med behövde jag inte tänka på utan det va bara till att hänga med mamma och pappa, rästen löste sig. I tonåren så hängde jag mycket med kompisar i kyrkan på en nyårs konferans som heter ”Unite” och där hade jag oxå alltid nån att vara med. Jag tyckte alltid det va så spännande innan 12-slaget, det av nästa som att jag va lite närvös presis innan klockan slog 12. När klockan slog 12 så ropades det gott nytt år, skrattades, applådrades och skålades.

Ju äldre jag bilvit och nu i vuxen åldr, så tyckr jag det är mycket svårare att känna den där glada och spännande känsaln. Jag vill ju känna det, men det är väldit svårt. Det av längesen jag hade nån sån där jul och nyårskänsla som jag hade som yngre.

Juldagarna firas med nån av släkterna. Här finns det människor runt mig så jag är inte själv men min känsla är att jag endå är ensam. Då stora delar av omgivningn har sin respektive, med eller utan barn och jag själv inte har nått av det. Den käsnlan stressar mig, som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg om när jag fyllde 30 år (Du kan läsa det här). En annan grej med julen eller igentligen är det från andra halvan på november som det börjar och hållr i sig hela december. Det är ångest över allt som äts under december månad. Tex. Julbord med och på jobbet, julfika (pepprkakor och lusekatter som kan ätas när som hälst under december), julmaten och julgodiset. Det känns som jag fylls med fet och tung mat och socker en hel månad, 24/7. Känslan då är att jag vill … upp maten. Jag gör inte den handlingn (tycker den är för jobbiga att skriva ut) utan istället tränar jag, dels för att dämpa ångestn lite, dock försvinner den inte helt. Så mäst tränar jag för att känna att jag kan äta dom här grejerna utan att få så mycket ångest över det. Träningen blir ofta överdriven istället den här periodn. Helt seriöst, nu, veckan innan julafton tränade jag varje dag och då cyklade jag 1 timme och sen styrka på det. När jag borstar tänderna morgon och kväll så springer jag på stället och gör utfallssteg i 2 minuter, det är bra med eltandborste så jag vet när jag kan byta mellan övningrna, 30 sekundrs interval;) Sen har jag märkt att ju mer rastlös jag är dessto svårare har jag att stoppa sötsuget. Men har jag väl bestämmt mig att jag inte sak äta nått sockrit då klarar jag det och ofta blir även det då överdirvet då den här balansen är väldit svår. Nu låter det i mitt huve som att jag äter jättemycket av det jag nämnt, vilket jag inte gör. Utan det är mer känslan när jag har ätit nått litet av detta, som blir jobbigt. När jag skriver detta så får jag känslan att det känns som sjukliga btenden. Just nu i skrivande stund känner  jag endå distans till detta för nu är det ju endå ett helt år kvar till nästa jul och nyår, så distansen är lång, eller? Familjens födlsedagar kommer i mars, april och maj, dom månaderna får jag också jobba med.

När nyårsfiranden kommer efter julen då tänkr jag ofta att det firas i par ellr barnfamiljr. Med detta så blir jag påmminnd igen att jag inte är i nått förhållande, blidat familj och har barn. Så min känsla jag får är åter igen ensamhet. Nyårsfirandn nu i vuxen ålder, alltså tiden efter tonåren fram till idag följer och har jag följt med mamma och pappa till deras kompisar och det är jag tacksam för att jag har fått och får göra, att jag har fått räknats in där balnd dom. Det lättar lite på ångestn för denna högtid, trots att tankrna finns kvar men jag har kännt mig trygg i deras sällskap.

Förra året åkte jag och min ena syster hem till min bror och hans familj. Det gillade jag väldigt mycket. Det va lungnt och avslappnat, vi spelade lite spel och åt mat. Det känndes nästan som vilken kväll som häslt och den känslan gillar jag. Idag åker jag hem till min bror och hans familj igen tillsammans med båda syrrorna och ena syrrans pojkvän. Det känns tryggt och avsalppnat och mitt fokus går mycket till brorsbarnen så länge dom är vakna. Sen blir det lite spel när dom somnat.

Så med detta sakt. December månad då är det en pågånde kamp i mitt huve som inte syns utåt och som jag tror att jag inte är ensam om att ha.

Det som vägr upp jul och nyårsdagarna trots min tanke verksamhet i huvet det är att få se mina brorsbarn och se deras glädje och spänning när tomten kommer, när julklappar öppnas och när fyverkerier smällr. Sen har jag oxå hunden Lexi som betydr mycket för mig. Hon kommer alltid och lägger sig nära intill där jag sitter. Hon känner att det är nått i mig som spökar och då har jag inte ens brättat för henne vad det är, jag kan bara vara som jag är i hennes sällskap och hon fattar.

Att fråga hur nån mår på riktit och vara en god lyssnare utan att sen lägga massa komentarer gör si och så, kan betyda mycket för den personen du frågar.
Ta hand om och va rädda om varandra.
Till sist vill jag önska alla ett Gott Nytt År.