Jag fattar inte varför det blir såhär. Oftast ser veckorna ut såhär: jobba, boxa, gymma och träffa familjen. Jag känner mig ofta rastlös och det känns som att jag är i ett ekorrhjul. Jag vill göra nått, hitta på nått, att nått ska hända under veckorna, men att jag ska orka med det. när det väl kommer nåt annat som är lite happening under nån vecka, ja då kommer allt på en gång. Det är liksom inte utspritt. Det är 0 eller 100. Denna veckan har verkligen varit 100 och jag har känt och känner mig så tankspridd och glömsk.
Jag är i en jobbyte process så ett stort tankemoln om det finns över mig både omedvetet och medvetet. Min så kallade stressbruk just nu känns som den är fylld till hälften varje ny dag när jag vaknar upp. Så det får ju inte plats för mycket mer tills det rinner över.
I måndags efter jobbet gymmade jag sen firade jag min bror som fyllde år. Natten till tisdag somnade jag vid halv 2 så det blev bara 4 timmar sömn den natten. Det sprätte mycket i benen och jag låg och funderade på när jag var hos tandläkaren sist. Jag tror det va 3-4 år sen. Jag låg och tänkte, undra om jag kommer bli kallad snart? Är det jag som måste ringa och boka tid? Hur ofta bör man gå dit? Så under tisdagen för att bli av med detta molnet ringde jag upp tandläkaren och frågade när jag var där sist och det visade sig att jag var där för 2 år sen och kommer bli kallad nästa år. Skönt att veta detta nu kunde detta molnet glida iväg.
Efter jag slutade jobba åkte jag till stan för att köpa present till mamma som fyller år imorrn (onsdag). När jag köpt presenten gick jag till 2 affärer. Sen tog jag mig hemåt och när jag kom hem tränade jag. Senare på kvällen när jag skulle lägga mig för att sova så såg jag inte mammas present nånstans. Vart har jag lagt det, jag la ju den i hallen jämte väskan på golvet men nu ligger det inte där. Jag fick stress påslag och tårarna började rinna. Jag letade bakom kuddarna i soffan, under sängen, i alla skåp, i skafferiet, i frys och kyl, i tvättmaskinen och torktumlaren. Varför letar jag på såna ställen kanske du undrar nu, jo det är för att det har hänt och händer att jag lägger tex smörpaketet i skafferiet och tror att det är kylen. Jag hinner liksom inte tänka och reflektera vart jag lägger det innan jag lagt det nånstans då jag säkert går och tänker på andra grejer. Sen dagen efter öppnar jag skafferiet och undrar varför smörpaketet ligger där. Jag fick en panikkänsla och tung andning när jag inte hittade mammas paket så denna kvällen la jag mig ledsen. Även denna kvällen sprätte det mycket i benen. Jag tror att när det är mycket som händer och när jag har mycket stress i kroppen då spritter det desto mer i benen. Jag somnade tillslut. Första uppvaknandet på natten så var jag ledsen. Andra uppvaknandet så vaknade jag av att jag slog knytnäven i sängen flera gånger.
Nu är det onsdag, mammas paket är borta och familjen ska hem och fira henne i eftermiddag. När jag kom till jobbet såg vaktmästaren att jag va sliten och frågade om jag inte hade sovit inatt nu igen. Då kom det tårar och jag berättade om händelsen från gårdagen. När klockan blev 10 då stan öppnar så ringde jag ner till en av affärerna jag var inne på och dom sa att paketet fanns där och att dom hade lagt undan det. Efter jobbet tog jag mig till gymmet och tränade sen gick jag till affären där jag glömt presenten. Senare på eftermiddagen åkte jag hem till mamma och pappa för att fira mamma som fyllde år.
Torsdag och det är stängdag på jobbet. Detta är en dag då all personal på skolan sitter och utvärderar terminen som har varit. Sånna här dagar har jag svårt för. Svårt att vara still och sitta och lyssna och det är svårt att hänga med i det som sägs och ska göras. När det gått nån timme in på förmiddagen så frågar en kollega om jag vill klippa och laminera uppgifter till henne. Detta är jag väldigt positiv till att göra för det är en uppgift där jag inte behöver tänka så mycket och jag får även känna att jag gör nått som underlättar åt nån annan. Jag får oxå nåt att göra samtidigt som jag kan vara med i diskussioner. När jag sen blev klar började det klia i kroppen.
Denna torsdagskväll hade vi även sommarfest med personalen. Det gick okej. Vi satt ute på en restaurang. Volymmässigt var det lite bättre än att sitta inne. Jag satt vid utkanten av ett bord vilket gjorde att jag kunde röra mig mer. I och med att vi satt ute och det var soligt så kunde jag ha solglasögon hela kvällen vilket var väldigt skönt då jag inte hade nån luva som skärmade av. Jag hade oxå på mig öronproppar för att dämpa ljudet lite. Trots detta så blev det ändå mycket intryck, musik som spelades, många röster i huvudet och då blev jag rastlös och fick svårt att fokusera. De olika hjälpmedlen är inte överdrivet mycket till hjälp, bara för att jag har dom här grejerna så är allting bra och jag påverkas inte av intrycken. Det är en liten hjälp som är bättre än ingenting alls. Intrycken påverkar mig fortfarande.
Du får tycka vad du vill men jag har en förklaring till tofflorna. Restaurangen vi var på ligger precis över gatan. Jag ville ha känslan att jag bor bokstavligt ett stenkast ifrån. Så bara för att jag kan så åkte tofflorna på. När alla hade satt sig vid borden och innan vi skulle börja äta så tog chefen fram 3 st personer, en åt gången, som skulle avtackas. Jag hörde mitt namn och tackades av. Jag höll ett tal, eller ja, specialläraren K blev så snällt min röst och läste upp det jag hade skrivit. Hade jag läst det hade det tagit hela kvällen. Talet berörde många till tårar. Efteråt fick jag många positiva kommentarer att det va ett fint tal och de positiva kommentarerna fortsatte under jobbdagen efter. 93 sökande, 17 utvalda till omgång 2, en intervju och papper som skrevs på i fredags. Så nu är det dax för jobbyte i höst.
Såhär löd talet:
”Nu vänder jag mig till L för hon har varit min närmaste chef sen S slutade. Ni andra är oxå guld värda ska ni veta så jag kommer sakna er mycket. Jag vill börja med att säga att det har gjort ont i hjärtat att ha sökt jobb i smyg. Min känsla är lite skuld å skamkänslor så att det sker på detta sättet har känts så dumt på nåt sätt så förlåt för det. Nu känns det lite skönare när jag fått förlåtet sagt.
Ända sen du började och sen du tog över efter S så kom ni överens om att jag kunde gå till dig om det var något. Å att du sa att jag kunde messa dig när jag ville och även på kvällen om det skulle behövas osv. Det var så himla tryggt att veta om det. Tack för orden du har sagt till mig att det bara är att fråga om det är nåt jag inte förstår eller nått som är oklart vad det än har gällt i jobbet.
Tack för att du sett till mig å mina behov i jobbet, tex. på Apt:erna när vi har dragit lappar för att sitta lite mer blandat utanför arbetslagen, att jag då inte behövt dra en lapp och även fått veta innan vilka jag sitter med. I detta måste jag oxå tacka P å J, för ni har oxå sagt detta när in mött mig vid ingången till matsalen på APT:erna så tack för detta.
L jag kommer sakna dig så himla mycket för du är så himla fin i din chefsroll, du har mött mig avslappnat vilket jag tycker är väldigt tryggt. Du har sett till mig å mina behov vilket har gjort mig trygg å därmed gjort det lättare att kunna fokusera på jobbet med eleverna. Glöm inte bort att du är en fin, härlig, underbar, varm, toppen, öppen, tillit, förtroende, härligt skratt, trygg – chef.
Jag hatar separationer å får separationsångest. Jag kommer sakna er alla. Jag vill att alla ska veta att jag lämnar inte utan jag har länge velat prova på att jobba på anpassad gymnasie/grundskola (särskola hette det innan). Jag gillar inte att säga ”hej då” för då är det som att vi aldrig kommer ses mer å den tanken vill jag inte tänka för då blir tankarna eller ja tankemolnen som jag kallar det, och döper olika namn på, då blir dom mörka å gråa. Just nu i talande stund så är separationsmolnet över mig. Nu tittar vi på det lite tillsammans men nu måste vi snart låta det glida iväg igen. Så kan vi inte säga att vi ses eller nått istället för då kan det nog ändra färg till lite ljusare tankemoln. Vi är ju fortfarande kollegor med varann, i Jönköpings kommun, fast bara på olika platser.”
En av avtacknings presenterna jag fick. ”Life is a circle. The end of one journey is the beginning of the next – Livet är en cirkel. Slutet på en resa är början på nästa.”
Läser din text å känner hela känslan i kroppen när du beskriver den. Fattar i te varför igenkänningen är så stor. Tror att jag läser en annan blogg. Tänker, men hur kan den här personen beskriva sig som om det vore jag… slutar läsa, tänker att jag är trött så jag har nog läst fel. Läser igen men det står samma och känslan är nu inte längre bara en igenkänning utan nu upplever jag den… känner mig så förvirrad.
Stannar, backar tillbaka till länken på Facebook och fattar… allt faller på plats och jag förstår preciiiis. Skönt för. I skall jag sova min klocka ringer 4:45… jag lovar för frukost på fritids imorgon.
Lycka till på det nya arbetet. Jag är också nyfiken på anpassad grundskola. Vet inte om jag törs… vem vet.
Tusn tack för att du tagit dig tiden att att läsa och dela med dig dina tankr och känslor. Det värmer mig. Tack så mycket för lycko hälsning. Jag viste inte häller om jag törs eller inte tror inte jag kan veta det innan häller så därför måste jag prova. Jag fick en väldit bra känsla iallafal så det känns ju bra. Det jobbiga är separationerna. Tack igen för att du läst och komenterat 🙂 ha en go kommande vecka.