Hur är det för mig att ha NPF och byta jobb? Redan 2 månader har jag jobbat på anpassad gymnasie skola på Sanda. Har du valt rätt? Hur grå det? Hur känns det? Hur trivs du? är frågor jag fått det senaste och som jag tyckt och tycker är svåra att svara på då jag inte vet om jag sak svara i detalj, hur mycket jag sak säga, om jag ska säga hur dagn har varit, vad som händr på dagrna eller om jag bara sak svara med ordet bra. Jag tänkr att jag här ska försöka brätta hur dom första veckorna har varit och kännts. För att detta ska gå ihop i mitt huve så backr jag till innan jag gick på semestr och gick vidare från Hisingstorps skolan. Först av allt vill jag bara brätta att redan på interjuven så hade dom massa informasion om mig. Innan jag kom till interjuven skulle jag kolla på 2 info filmr om skolan. Jag skulle fundra och reflektra över 2 olika frågor och skicka in. Detta gjorde jag men för att stika ut lite ekstra så överaskade jag med att klippa ihop och skicka med en liten kortare film om mina styrkor och kreativa sidor. Filmen blev såhär:

Denna sjäfen viste att jag skrivit bok med Kenth Hedevåg. Hon hade sätt några filmr från ”11-minuter med Hedevåg”, hon viste och hade sätt att jag varit med i Maria Kraft Helgessons vodd ”Maria insepreras av” på youtube. När jag brättade att jag kännde igen röstn som pratade i dom 2 filmrna om skolan, det va personen som följde mig på dagrna när jag spelade in dokumntärn om mig i gymnasiet. Då sa V som av med på interjuven: nu kan jag plasera dig, jag tänkte att det va därifrån. Så V kännde alltså igen mig från dokumentärn. En person till som va med, LJ, sa att han presis innan interjuven hade sätt klart en av dom 2 videosrna från Marias youtube. Så ja, redan här viste dom mina diagnosr och att dom såg det som en fördel och styrka. Jag kunnde vara presis som jag är och bhövde inte försöka dölja nånting vilket jag tyckte va sjönt.

Trots att jag inte gillr förändringr, jag viste vad jag hade på Hisingstorp, jag kommer sakna kollegorna, sjäfen kunnde mig väldit bra och jag vet om att det kommr bli jobbit med alla nya intryck så känndes det inte svårt att tacka ja till detta jobbet. Jag har så länge velat jobba på anpassad skola. Jag kännde undr interjuven att dom nästan redan kännr mig, att den nya sjäfen av så till mötesgånde med jobb prosenten som jag önskade. Följt av en till mötesgånde bilvande kollega V som fixr med allas tidr. Att jag får jobba på skoltid och ha samma start tid varje dag och jobba på fritids på loven, presis som på Hisingstorp. Jag kännde att här finns det inget som heter tacka nej.

2 veckor innan jag gick på semster och gick vidare från Hisingstorp skolan så kom ett mejl från den nya sjäfen. Ett mejl om hur mina tidr kommer vara och info om dom 2 uppstarts dagrna på Gransnäs i Aneby med personaln och detta skulle vara måndag-tisdag den andra jobbveckan. När jag fick veta i mejlet att vi skulle samåka i bilr och i skolans minibussr dit och sova över så blev jag väldit närvös och orolig. I mejlet skulle man önksa om man ville sova själv eller dela rum och jag ösnkade att jag ville sova själv. När jag hade skickat iväg mejlet med min ösnkan skrev jag direkt till LJ (en va dom som va med när jag interjuvades), det känns här som jag redan kännr han vilket gjorde det lätt att skriva till han. Jag skrev att jag fått nått mejl om Gransnäs dagrna och att vi skulle åka i bilr dit. Jag har kört kort men inte bli och frågade om han skulle köra om jag kunnde åka med han då. Han svarade att jag självklart fick det och om det är så att han inte skulle köra med sin bil så skulle han fixa så att vi kunnde åka i samma och sitta jämte varan. Det va 8 veckor kvar tills vi skulle till Gransnäs men jag ville förbreda och lungna min oro så gott jag kunnde inför detta. Sista jobb dagn på hisingstorp kom och nu hade jag 4 veckor semestr innan jag började på det nya jobbet.

Första jobbveckan såg ut såhär:
Måndag: Det är den 5 agusti, min första jobbdag på nya jobbet och jag va väldit närvös, vilket inte är så konstit när det är nytt jobb. Det av sjönt att det inte bara av jag som började och va ny, det av några till. Vi nya började med att samlas i sjäfens rum och där hade vi info och presntasion. Vi fick en bok utdelad till oss om att sakpa arbetsglädje, som vi skulle läsa och som alla i personaln kommr prata mer om undr terminens gång. Plusen och oron gick upp väldit snabbt. Hur sak jag klara ta mig igenom den här boken. Läsa den och komma ihåg det som står för att sen kunna prata och diskutra om den med kollegorna, det känns som en omjölighet. Sen gick vi rundvandring. Eftr detta så fick vi vara lite i verksamhetn. När jag kom hem va jag helt slut av alla intryck. Jag va lessen men inte lessen för att jag hade ont eller att nått hämskt hade hänt. Tårarna rann väldit mycket för att jag kännde mig så trött av alla intryckn. Hur första jobbdagn känndes kunnde inte svara på, jag kunnde inte tänka för jag va så trött i huvet. Jag skrev till LJ och skickade en blid på boken och bskrev min oro. Jag hittade en sida där boken fanns att lysna på. Men det gick inte. Jag har så svårt att fokusra och konsentera mig på rösterna som läsr upp. LJ va så snäll och skickade en samanfattning av boken. Personaln som redan jobbar på anpassad har haft hela sommaren på sig att läsa den. Han skrev att han kunnde läsa den samanfattningn för mig när vi ses. Jag kännde bara WOW, vilkn kollega, så varm och trygg person.
Tisdag: Gick brevid våran mentor som vi fått. Vi skulle vara lite i bakrundn. Till våran mentor kunnde vi ställa frågor och försöka sakpa oss en liten blid. När jag kom hem kom tårarna av trötthet.
Onsdag: Info igen. Men nu med alla nya på hela sanda, även dom som inte sak jobba på anpassad. Det va mycket info denna dag. På eftrmiddagn satt vi med visma, ett system där man skrivr in sina jobbtidr. Jag tyckte det va väldit rörit, sifrorna balndas, veckonumrna i visma är inte samma som veckornumrna i ”vanlig” kalendr. Jag bad F om hjälp som va på plast där för att hjälpa oss, en kollega på anpassad som har lite mer ansvar för teknikn. Jag kännde väldit mycket frustrasion och ett stort kaos i mitt huve att det va så svårt och att jag inte fattade och fick ihop det. Jag fick förklaring hur jag skulle göra och började lite smått och klarade fylla i lite men sen blandades allt igen och det känndes bara som att allt på datasjärmen bara flyger omkring. Trycket undr ögonen ökade, jag satt och kämpade imot, för jag ville inte visa och börja gråta över denna grejen när jag presis hade börjat på nytt jobb. Vad skulle dom andra tänka då, jag är 31 år och gråter för en sån här grej, pinsamt. Detta va det sista vi skulle göra sen slutade vi för dagen. När en efter en började bil klara och gick därifrån då reste jag mig upp och gick ut i korredoren från klassrummet där vi satt. Jag behövde paosa, det blev för mycket. Tårarna kom igen, men nu på skolan. När det nästan var tomt där inne så gick jag in. Kollegan V va fortfarnde kvar och jag fick hjälp av henne. Vi satt tillsammans och skrev klart mina tidr i visma. Jag kännde mig tacksam för hjälpn.
Torsdag: På morgonen skulle vi vara i en stor lokal med info från gymnasiesjäfen och alla rektorerna på alla pogram på sanda. Alla lärare på hela sanda skolan började idag så dom av med och även alla nyanställda. När jag satt på bussen påväg till lokaln så kännde jag trycket i ögonen och gråtn i halsn. Jag skrev till LJ och frågade vart han av och om han hade kommit. När jag kom fram så ringde jag LJ och han kom ut från lokaln och mötte upp mig. Tårarna började rinna men han lungnade mig. Vi gick och satte oss längst bak så jag lätt kunnde röra på mig om jag bhövde. Efter ca.10 minutr började jag känna mig rastlös och frågade hur länge detta skulle hålla på. Han sa att vi kunnde gå ut till cafeterian utanför lokalen och vara där istället. Detta hjäplte mig att komma ner i varv. Efter infon va vi i verksamheten och gick brevid våran mentor.
Fredag: Vi påbörjade en utblidning i TAKK (Teckn som altrnativ och kompletrande komunikation) med Maria Kraft Helgesson som kom och föreläste för oss. Hon visa några bildr från videos på hennes voddar på youtube. Balnd bliderna såg man när jag och Kenth va med, på sjäfen och på LJ som också varit med. Jag kännde mig lite stolt när hon visade dom. När dagn va slut och jag åkte buss hem så åkte även F med denna bussn. Han frågade vad videosarna handlade om i Marias youtube. Jag sa att jag varit med i 2. En av dom handlar om att jag har skrivt en bok ”Johanna – Tre diagnoser i skolan” med Kenth Hedevåg och den andra handlr om mig och hur det är att leva med diagnosrna dyslxi, adhd och autism. Han sa att det lät intresant och skulle titta på dom i helgen. Sen sa han också att han nu fick sin känsla från i onsdags när han hjälpte mig med visma, bkräftad. Han kännde alltså av detta på mig när jag kännde mig så frustread och att det kaosade i huvet.

När helgen kom efter denna första veckan kännde jag mig så trött och helt slut i huvet. Skolan har inte ens börjat en och det är fritids en vecka till. Många nya intryck och mer kommer det bil, så det är bara att jag förbredr mig på det att det kommer vara jobbit ett tag framöver, det kan vara veckor eller månadr som det kommer bli ostabilt. Nya intryck som jag kan nämn är: Ny väg till och från jobbet, nya lokaler, ny personl, nya elevr, hur lektionrna kommr vara, rutinrna efter jobbet. Detta är utöver intryckn jag daglign mötr i vardagn.

Andra jobbveckan började med Gransnäs. Vi hade soligt både måndag och tisdag. Plasten är en lägrgård och liggr vid en sjö. På måndag morgonen samlades vi på skolan. LJ hade fixat så att vi kunnde åka med kollegan H som körde en va minibussrna, jag fick sitta längst fram jämte LJ. Det skulle ta ca.40 minuter att åka. Jag skrev till LJ på söndagkvällen och frågade om det skulle störa han om jag inte skulle kunna sitta stil i bussn. Bara du inte hoppr så att bussn vältr så är det okej, svarade han När vi kom fram fick vi packa upp i våra rum sen blev det förmiddags fika. När all personal va i matsaln och skulle ta fika kännde jag så mycket stress. Så mycket intryk, så många röstr på en och samma gång. När jag fikat klart av det ca.20 minuter kvar till vi skulle få info om hur rästen av dagn såg ut. Många fikade och pratade fortfarande. Jag ville ju vara sosial, prata och lära känna dom nya kolegorna men mitt huve orkade inte. Jag kännde mig rastlös och ville att nått skulle hända i väntan på samlingn förutom att sitta och prata. Jag såg 2 roddbåtar vid vattnet och föreslog med dom jag fikade med att åka ut och ro. Dom tänkte att vi inte kommer hinna det. Impulsiv som jag kan bil så sprang jag ner till vattnet, drog ut båten och började ro. Jag kännde mig väldit hyper och uppe i varv. Denna kännslan låg kvar undr stora delr på dagen. Det blev samling i aulan och alla arbetslagn ett i taget fick gå fram och presntera sig. När vi fått all info sattes allt igång.

Vi samlades i våra arbetslag och nu började vi planera. Det blev mat och stressn fanns låg fortfarande i kroppen. Så fort jag tagit mat så gick jag till ett annat rum som jag hade sätt när vi kom fram. Där satt jag själv och åt, utan massa röster, vilket av, sjönt och jag fällde lite tårar för jag kännde att det hade blivit så mycket undr dom här första jobbdagarna. Det har varit så svårt att sortera alla intyck och alla info. Efter matn fortsatte planeringn i arbetslagen. Jobb dagen höll på till kl.16:00. Sen hade vi fritid fram till kl.19:00 då vi fick kvällsmat. Under hela dagn har jag kännt hypraktivet i kroppn och det har varit svårt att bil av med. Ju mer dagn gick så gick den känslan över till att jag kännde mig väldit stressad. När arbetsdagn va slut vid 16 så gick jag och LJ och spelade gitar och munspel. Sen gick jag till mitt rum och försökte vila. Jag kännde mig helt slut och och svag i kroppn. Eftr en liten stund slog stressn till ordenlit. Jag började gråta, jag ringde LJ och vi möttes utanför på gårdn. Vi gick till matsaln, där va det tomt. Det fanns ett piano där och LJ spelade lungn musik. Jag gick runt i cirklar och va så trött och tårarna ran. Jag stog upp och la mig över ett bord, jag började skaka och andningn blev bara värre och värre. LJ hörde hur andning tog fart, hur jag hyperväntilerade. Han kom fram dirket och hjälpte mig att andas rätt. Det va längesen jag fick sån här panik ångest attack och känlsan av rädsla när den kom. Dagn efter va jag så trött jag kännde nån form va ångest som låg och bubblade i kroppn. Dagn fortsatte med planering fram tills vi skulle åka hem. Rästen av veckan gick jag brevid min mentor.

Efter dom här 2 veckorna sattes skolan igång. Veckorna fram till nu har gått väldit fort. Under veckorna och dagrna har jag haft väldit blandade känslor. Jag har både gråtit och skrattat. Redan från start trots att det varit och är mycket nya intryck så har jag alltid haft en känlsa av att jag trivs väldit bra. Kollegorna och sjäfen har varit så förstånde. Jag har kännt att jag kunnat vara presis så som jag är. Sjäfen förstår mig väldit bra och är väldit förstånde och trygg. Kollegorna är förstånde och väldit hjälpsama. Det är mycket praktisit under dagrna. Under skoldagrna får jag bland annat gå promnader, cykla på elcykel, åka iväg med minibussn, ha olika praktiska jobbpass i klassrummet. Det är svårt att bskriva såhär men jag kan säga det att här får jag göra mer av dom sakrna som jag är bra på. Jag får rör på mig mycket, det är mycket struktur och det mår min adhd bra av. Autismn gör bland annat att jag tänkr väldit bokstavlit och vågr ställa dom här frågorna varför det görs på ett vist sätt som får fler och inte bara jag själv att reflektra över sakr. Det är också mycket blidstöd i sjemat vilket är sjönt för autismn och adhd:n. Jag bhöver inte läsa och skriva så mycket och känna mig dålit på grund av det är väldit svårt. Jag vet att det tar tid att komma in i jobbet och får nog räkna med att det tar några veckor till att det går fram och tillbaka, att mina känslor reaksioner är intensiva och svängr under dagarna och veckorna. Jag trivs väldit bra då jag upplevr att jag har väldit bra kollegor och sjäf runt mig.