Studiedagar på jobbet – Ur ett NPF-perspektiv 2.0

Att ha NPF påvärkar mer en man tror. Jag tog mig till jobbet i fredags men gick hem efter 15 minuter. Det tog stop. Men varför?

Hjälpmedel undr studiedagrna

Planeringsdag i Gransnäs
I onsdags hade vi på anpassat gymnasium planerings dag i Gransnäs presis som förra året. I år sov vi nite övr där. Jag åkte i samma bil som 4 kollegor i arbetslaget och jag hade LJ jämte mig, likadant på hemväg. När vi kom fram åt vi frukost. Jag åt väldit snabbt. Som väldit ofta blev jag rastlös när dom andra kollegorna fortfarande satt och åt. Jag tyckr det är svårt att av med i samtal när jag okså hör andra samtal vid borden omkring mig. Så presis som förra året gick jag snabbt ner till rodbåtarna som låg på den lila strandn och jag rodde ut på sjön. Vattnet va helt stilla. Jag tyckte det va sjönare att ro ut på sjön en att sitta vid bordet.

Lungnet före stormen

Eftr en stund ropades det ut till mig att det av 10 minuter kvar till gemensam uppstart inne i den stora lokaln. Förra året va det stolar uppstälda i rader. Jag tänkte att det såg likadant ut nu oxå. Därför valde jag att gå in bland dom sista och då gå bakvägn istället och sätta mig längst bak. När jag kom till lokln och dom flästa redan hade satt sig såg det inte alls ut som sist. Det va både stolar och bord utsatta som öar. Detta gjorde mig stressad. Jag ville nite sitta i mitten av rummet. Kollegan Lj tog en stol från ett dorb och sa att jag oxå skulle det och vi satte oss vid dörrkarmn presis utanför lokaln. Då hade jag inte massa personr runt mig och jag lättare skulle kunna gå ut och röra på mig. Men den ”duktiga flickan” sittr nästan fastjutn i mig så för mig bilr det inte så lätt att bara att gå ut och röra på mig.

Uppstarten
Uppstarten inhöll olika grejr. Välkommnande till nya kollegor, levande bingo där man grå runt och frågar varndra (mycket jud och rörlse blev det, mitt huve gick åt alla håll) och en del informasjon. Vi skulle skriva 3 ord som vi tyckr att en sjäf ska vara mot oss medarbtare och dom orden kommr upp som ett ordmoln på en sjärm som alla kan se. Jag skrev mina 3 ord, stressn gick upp, jag vågade inte skicka in ordn för jag av rädd att dom va felstavade. Då skulle alla se det. Jag ville nite ge det som ett första intryck till dom nya kollegorna. Jag frågade LJ om jag stavat rätt och han hjälpte mig och skrev om alla 3 ordn.

Kaoset i kroppen
Fokuset håller inte länge och när det svajar då bilr jag plokig, rastlös, vrider och vändr mig och ändrar sitställning flera gångr. Jag ser sakr runt mig och jag bilr ofokuserad på det som sägs. Jag sittr och tänker: undra vad det här är för nått som hänger på väggen jämte mig samtidit som jag rör det och det råkr låta. LJ sägr då snällt till dig mig att inte röra det för det kan störa andra. Han föreslår i all väl mening och omsorg att jag kan gå ut och paosa och röra på mig. Det är här den ”duktiga flickan” kommer fram som tvingar mig och sägr att jag borde av duktig och sitta kvar ävn fast kroppn skrikr eftr paos. Så tyvär gick jag nite ut just då. Jag sittr och tänker: om jag går ut så kommr jag missa och när jag kommer tillbaka så blir det ennu svårare att veta vad det pratas om. Istället försökte jag sluta plocka en stund men den stundn höl inte länge. Jag började plocka ingn fast nu hållr jag på med mattan på golvet vilket oxå gjorde att det råkade låta och LJ sa till igen att inte röra den. Nu kliade det massa i kroppen så nu reste jag mig snabt upp och gick ut. Jag gick lite fram och tillbaka på gräsmattn utanför och gjorde även några armhävningar.

Jag bilr besvikn på mig själv att det bilr såhär. Att jag gör dom här grejrna är inget jag tänkr på i stunden när jag är i sitvajonen, det bara händer. När jag själv inte känner att jag tappat kontrolln är jag därför tacksam att LJ faktist sägr till på ett snällt och respektrande sätt och okså förklarar varför. När jag sittr kvar och är så ofokuserad som jag är då uppfattr jag inget va vad som sägs på mötet. Då är det bättre jag tar en paos. Vist jag missar det som sägs men jag hade endå inte uppfattat det om jag tvingar mig själv att vara kvar. När det krypr i min kropp och jag är kvar i sitvasjoner som inte är anpassde eftr mina förmågr då fungerar det inte.

Planering i arbtslaget – men getingar och trötthet tar över
Eftr den gemensama uppstartn skulle vi sätta oss i arbtslagen och planera. Vi satte oss i solen men innan vi började planera hämtade vi fika. Rätt som det va flyger det runt massa irreterande getingar. Jag är snabb upp på föttrna, går runt bordet, vifta med armarna, kan inte riktit slapna av för snart kommr det en geting igen och då måste jag resa mig upp och springa därifrån. Tillslut bstämde vi oss att vi skulle gå in och sätta oss. Där inne va det okså en del getingar men dom tog jag hand om.

Nu planerade vi fram tills vi skulle äta. Under denna tiden vi planerade gick jag fram och tillbaka på toalettn ett antal gånger. 30 minuter innan vi skulle äta började jag dippa. Jag kännde mig väldit trött av alla intryck, informasjonen och pratn som går fram och tillbaka. Trycket i ögonen börjde komma, jag kunnde hålla imot det ett tag sen blev trycket för starkt. Jag gick ut och la mig på en bänk i skuggan.

Sen skrev till kollegan H i arbetslaget att jag är ute lite, det blir kaos i huvet. H svarade att det av lungnt och att ingn tar illa upp. Eftr en stund skrev H igen att det va mat. Jag svarade att jag kommr när det inte är nått folk där, jag kan inte möta folk nu. H svarade då att han skrivr när det bilr lungnt på folk. Han frågade oxå om jag ville att han skulle lägga upp en portsjon och komma ut med den. Jag tackade så mycket och sa att det nite behövdes, att jag kommer snart för jag endå måste på toalettn men kan inte möta folk och blickr.

När jag kom in i hallen vid toalettrna stog både H och LJ där. H hade redan ätit men nite LJ. Jag gick först på toalettn när jag kom ut därifrån sa jag till LJ att jag kännr mig kissnödig hela tiden men det kommer knappt nått. Han sa då att det kan bli så när kroppen är i stress, oro och spänd. Jag följde med LJ in till matsaln för att ta mat och där satt folk och åt. Pratet där inne kunnde jag nite sortra bort. Tårarna kunnde jag nite hålla inne så dom rann. Allt kommer in i huvet.

Jag och LJ gick och satte oss i ett grupprum som fanns intill matsaln. Där va det lungnt och sjönt. Eftr jag ätit ville jag bara sätta mig nånstans där ingen annan va. Men det fanns inget ställe att gå undan till. Det va folk övrallt. Jag frågade gråtandes kollegan i arbetslaget som jag åkte med om jag kunnde få sätta mig i hans bil en stund vilket jag fick. Det va sjönt att sitta där en stund själv innan det va dax för fortsatt planering i arbtslagn.

När planerings tidn i arbtslagn va slut blev det eftrmiddagsfika innan vi skulle åka hem. Jag gick till bänken där fikat fanns och där va det utställda talrikar med en kaka på. Jag tog en tallrik och ett bätt av kakan. Vid det andra bätet hade jag både kakan och talriken i samma hand. Att det alltid sak hända nånting sa jag hökt då jag presis hade tappat tallrikn som gick i bitar på golvet.

Hemfärd
Resan hem känndes okej. Jag satte på mig mina hörlurar och lysnade på musik. Sen plötslit slog ångstn och panikn till. Andningn blev knas. LJ hjälpte mig och sa att jag har ångst nu. Kollegan som satt fram i biln sträkte bak sin hand och la på mitt ben. Jag kännde mig inte ensam och själv i ångstn. Jag har väldit fina kollegor. När jag kom hem och sen skulle lägga mig och sova för nattn grå huvet på högvarv och allt som hänt undr dagn spelas upp. Har jag sakt ellr gjort nått som inte passar i sitvasjonen? Sen kommer det dåliga samvetet.

Vad stegräknarn visar när Flärpet (jag) haft planerings dag

Studiedagen med alla personal på skolan
I torsdags hade vi studiedag med hela gymnasiets personal både anpassat och ”oanpassat” gymnasiet. Dagn började med att vi hade gemensam inledning en stor lokal. Det började klockan 8 och jag väntade en bit bortanför tills alla hade gått in och satt sig. Jag kännde mig väldit trött och sosialt bakfull från gårdagn. När man kom in fick man en goodi bag, paraply och en strandfilt. Tankrna snurrade redan vart jag skulle ha min ryggsäck undr dagn och nu kom detta också vart jag sak lägga paraplyt och filtn. Såklart är det snällt och fint att all personal fick detta. Kännde bara att det blev lite mycket i huvet att hålla reda på och hur jag sak organisra grejrna. Jag satte mig på avstånd från dom andra och jag hade LJ som stöd jämte mig. Jag tästde att ha solglasögonen och hörlurarna med svag musik på och det gjorde att stressn i kroppn la sig lite gran.

Diskusionr, känslor och intryck
Först va det lite info om dagn. Där eftr skulle man sitta i profesjons gruppr 4 st i varje och diskutera frågor. LJ sa att vi kunnde vara i samma grupp även om vi inte är samma yrkes profesjon ellr vad det nu heter. Då blev jag känlsig och tårarna kom snabbt. Jag kännde att jag nite kunnde det för jag ville inte vara i vägn. Jag ville att han skulle sitta och prata med några som har samma profesjon som han så att han skulle få ut nått av diskusjonrna och ge honom nånting och att det va lungnt för mig.

Vädret va fint. Bord och bänkr va utstälda så dom flästa grupprna satt vid dom. Jag gick först omkring lite. Sen såg jag 4 kollegor från arbtslaget och dom är samma yrkes grupp mig. Jag gick och satte mig hos dom lite och bara sådär helt plötslit när vi diskuterade frågorna så kom jag faktisit med ett bra förslag tyckte jag själv iallafal.

Efter diskusionen va det åtrsamling igen. Nu skulle vi få reda på vilka tvärgruppr vi skulle vara i. Vi skulle nu blandas mellan yrkesgrupprna. Jag viste redan att jag skulle vara i samma grupp som LJ och ävn kollegan H. Det hade sjärfna sakt innan till mig och även vad som skulle hända undr denna dagn hade jag fått brättat innan. När dom sa tvärgrupprna och brättade rästn av dagn hur det såg ut började jag bli rastlös och idag blev det munnen som öppnades när den inte skulle göra det. Jag råkade komentra och prata i ett inte passande läge och det va ju inte så att jag viskade hällr utan det hördes ganska väl.

Då påminde LJ mig, vilket jag vet var i all välmening och jag förstod varför. Endå kom det jobbiga dåliga samvetet direkt. Jag blev helt tyst nu. Sen när vi skulle gå iväg och sätta oss i tvärgrupprna och diskutera samma frågor som i profesjonsgrupprna så frågade LJ om det är nått som inte stämmr, han sa att det känndes så. Jag mm:ade bara och va tyst undr hela diskusjons tidn. Jag hade så fruktansvärt dålit samvete.

I början när gruppn diskuterade så va det nån som nämnde ”vatten täta skott”. Jag har hört det där en gång förut men jag vet inte vad det btydr. Så rästn av diskusjons tidn satt jag och fundrade på vad det betyde. Sen började kliet i kroppn så nu gick jag iväg en stund. Det kom ett sms från LJ där han peppade och uppmuntrade och sa: va bra att du tar paos. Jag svarade honom att jag inte hängr med nånting för det är mycket runt omkring som stör också. Vi satt ute i gräset och runt omkring oss klipptes gräset. Det lät och dånade väldit mycket och sen hållr dom på att riva en byggnad i området vi va så det gnislade glas och tegel hur mycket som häslt. Jag skrev oxå att jag satt och tänkte på vatten täta skott.

Under tidn jag tog paos skrev jag såhär i anteckningr: Du sa innan att det känns som det är nått och du har rätt. Jag tänkte först att det hade gått okej där inne i lokaln tills jag råkade prata vid fel tillfälle. Då bilr jag låg och tänker att då är det bättre jag är tyst helt iställt så är det ett problm mindre. Detta visade jag sen för LJ när diskusjonerna va klara. När han läst det satte han sig vid mig och sa att han förstog presis att det va denna sitvasjonen det handlade om. Vi har en nära och trygg relation där han kan säga till mig och jag vill att han gör det, jag uppskattar när han hjälper mig att förstå när något inte passar i situatvasjonen.

Sen kom en food truck som gjorde pizza åt oss. Det blev hur lång kö som häslt och där hade jag inte tålamod att stå. Medans vi väntade till kön hade minskat la jag mig i gräset, vilade och somnade. När vi ätit träffades man i tvärgrupprna igen.

Lekar/Tävlingar – stress och osäkerhet
Nu skulle vi tävla och leka ”bäst i täst” rästn av dagn fram till vi slutade. Det är tur att jag inte är så tävlings inriktad så det går åt massa energi…tro du det stämmr så tror du fel 😉 Jag är väldit tävlings inriktad och det går åt massa energi till detta.

Jag råkr komentra lekledrna som dömr, inget jag tänkr på i stundn och det kommr snabbt. Jag går igång på att det döms orättvist, vilket det okså brukr göra i bäst i test (om du sätt det pogramet). Vid nån stasjon fick jag användning av att vara bra på att tänka utanför boxn. Men på dom flästa stasjonerna blev jag mäst stressad och i tävlings stress då funkr jag inte så bra.

Vid en stasjon va det 2 lag samtidit. Man stog i sina lag och man skulle stå i led. Det första temat va ojämna tal. Första personen i ledet började säga talet 40 och sen ställa sig sist i ledet. Sen skulle man fortsätta neråt. Så personen eftr skulle säga 39 och sen ställa sig sist. Sa man fel gick det över till andra laget och först ner till 0 van. LJ stog före mig och när det blev min tur blev jag så stressad, jag viste inte vad jag skulle säga. LJ vände sig om snabbt eftr han hade sagt sitt tal och så sa han tyst det talet jag skulle säga så jag kunnde säga det hökt. Sen ställde jag mig sist. Innan jag kom fram andra gångn kännde jag nej det här går inte jag går ur ledet. Vid andra temat gick jag in i ledet igen. Nu blev temat levande kunglighetr. När det va min tur så sa jag elisabeth från england men hon levr ju inte längre då sa jag istället kungn ellr prinsn då och så sa frågade många, ja vad heter han och då blev jag irreterad och sa hökt, jag vet inte och så gick jag ut ur ledet, det blev för stressigt att vara med och så fick jag en jobbig känsla att jag borde kunna det där för det tillhör väl allmänblidningn.

Meltdown
Dagn gick mot sitt slut. En stasjon kvar och jag orkade inte mer. Nu slog det till rejält och jag fick ett så kallat meltdown. Jag kunnde inte vara bland folk mer. Jag satte mig intill en tegelvägg. Allt som låtr sjär som bara den i mina öron och ögonen känns som dom bländas av intryck. Jag fick panik och tryckte händerna hårt mot öronen.

Lj hittade mig och sa att jag inte bhövde vara kvar mer och kunnde åka hem. Han följde mig till bussn. När jag klev av bussn ringde jag mamma och pratade med henne. När jag kom hem la jag mig i sängn direkt. Allt snurrade. Återign spelas det upp som en film om vad som hänt undr dagn. Det snurrar massa tankr om när vi va på stasjonen där man skulle säga ojämna tal och kungligheter. Det kommr rösr och bildr i huvet att det står några vid buskarna där stasjonen hölls till som tänkr: hur kan hon jobba på skola när hon nite kan det där. Jag kännr mig såååååå himla dum. Nu är det ingen som sakt eller tänkt så men när det spelas upp i mitt huvet om dagn då kommr tyvär sånna tankr/röstr upp i huvet. På kvällen fick jag knas med andningn igen så jag ringde Ajnstajn och Manager och dom hjälpte mig komma rätt med andningn, det gick tack och lov fort att få ner den.

Ångest
Sosialt och intrycks bakfull

Ångest
Försöker le

Ångest
100%

Fredag – det tog stopp
I fredags tog jag mig till jobbet, när jag kom innanför dörrn började tårarna rinna och jag kunnde inte hålla dom inne. Jag gick till kollegan och sjemaläggren V och sa att jag va helt slut och trött. Hon sa att hon hade fiksat så annan personal kunnde ta mitt pass med elev både för och eftrmiddag. Så eftr 15 mintuer gick jag hem. Det tog stop. Nu vet du varför.

Söndag – orken började komma tillbaka
Det är först söndag som jag kännr att orkn är påväg tillbaka. Jag kännr fortfarande av jag är nära till tårar. Jag vet oxå att när det bilr för mycket så har jag svårt att reglra mina känslor. Men från och med NU ska jag försöka lossa den nästan fast jutna ”duktiga flickan”.

Varför skrivr jag detta?
Jag skrivr som jag pratr och jag skrivr utan att tänka på hur ordn sak stavas och menings pygnad osv. Hade jag tänkt på det så hade jag nite fått ner nånting. Så jag hoppas det gått att läsa. Poängn med att jag ens vill dela med mig och skriva detta är för jag vill öka förstålse och kunskap om NPF och det kansje finns nån annan där ute som kännr igen sig och inte bhöva känna sig ensam.

Vill du läsa mer om ”Ur ett NPF-perspektiv” kan du göra det här.