Uppläst av mig

Ångest är något jag upplever allt för ofta i mer eller mindre utsträckning. Den kan komma smygande men också plötsligt, tex. kan den komma när jag försöker vila och slappna av, som jag har väldigt svårt för. Trots att jag vet om och har olika stratiger för ångesten så är det svårt att hantera. Istället går tankarna runt om att ångesten är jobbig, varför det blir såhär och då känns det som den bara blir starkare och starkare. När det blir så stänger jag helst inne mig själv. Det slår på nån slags social rädlsa när ångesten blir så stark. Endå vet jag om att det är bra att vara med nära och kära i dom jobbiga stunderna, men jag tänker att jag inte vill vara till besvär, vilket leder till att det ofta är svårt att ta imot hjälpen som erbjuds. När jag väl vågar ta imot hjälpen så är jag mer en tacksam. Jag önskar bara att det skulle va lättare att visa min tacksamhet. 

I torsdags eftermiddag när jag kom hem innanför dörren bröt jag ihop, utan att veta varför, det bara hände. La mig då i fosterställning i sängen, kroppen värkte, va svag och tårarna rann ner för kinderna. Jag ringde min kurator i hopp om att det inte skulle va upptaget på andra sidan av telefonen. Kuratorn svarade och jag frågade vad jag skulle göra. Jag skulle ha händerna under kallt rinnande vatten i ca.5 min och bara tänka på andningen. Därefter skulle jag försöka ta en kort promenad för att få frisk luft. Jag gjorde som kuratorn sa, men att stå där med händerna vid handfatet varade inte länge, hade inte tålamod att stå där, stog där typ 30 sek. Jag gick en kort promenad och ångesten dämpade sig lite. När jag sen kom hem igen skulle jag iväg på boxningsträning och jag kännde mig ångestfylld. Det kom tårar även på boxningen innan uppvärmning satte igång. När väl träningen började så va ångesten borta och det va gött att få ut frustrationen jag känner. Ångesten va tillbaka lika snabbt efter avslutad träning. 

Igår (fredag) kännde jag att ångesten kom smygande runt 13 och det bröt ut och kom starkare efter 30 min. Framåt kvällen rann tårarna som om det vore niagarafallet. Jag viste att det va en panikattack som hade kommit nu. Jag blev yr, varm, darrade, spänd men endå en svaghetskänsla i musklerna och domningar i benen. Även andningen va lite ur balans. Jag ville inte ta nån atarax (ångest och orosdämpande) när detta hände då jag ville se om jag kunde lungna ner det på egen hand, men det kunde jag tyvär inte så det fick bli en liten tablett. Efter ca.15 min när tabletten va tagen lungnade allt ner sig men jag va fortfarande svag, darrig och trött i kroppen. Även idag, lördag, i skrivande stund är kroppen spänd, darrig, svag och ögonlocken känns som dom väger bly. Så denna helgen är en vilohelg och får fortsätta vara det. Har köpt en delicatoboll som fått slinka ner i magen, då får jag alltid ett leende på läpparna.